Taken at the Flood (urspr publ 1948; utgåvan 2002)

Vad som är skönt med Taken at the flood är att Poirot inte dyker upp på allvar förrän efter halva boken, och då håller han sig för det mesta i bakgrunden – man får förresten vänta ganska länge innan mordet sker, för här skall etableras motiv. Det finns inte mindre än sju personer som har anledning att döda Rosaleen Cloade, nyss bliven först fru åt och sedan änka efter den rike Gordon Cloade: hon har fått alla pengar, och hans nära släktingar står där utan den säkerhet de räknat med: Jeremy och Frances Cloade som behöver dem för att täcka förluster i advokatbyrån, Lionel och Katherine har hamnat på allmänt obestånd, räntorna på Mrs Marchmonts besparingar har gröpts ut av krig och skatter, och hennes dotter Lynn och hennes fästman Rowley behöver pengar för att kunna utvidga hans jordbruk så att det bär sig. Rosaleen verkar inte ovillig att hjälpa till lite, men hennes bror David vakar som en hök.

Men det är inte Rosaleen som hittas död, utan en utomstående – och en som hörts försöka pressa pengar av David genom att påstå sig ha kunskaper om Rosaleens första make, som rapporterats dött i Afrika. Men David tycks vara välförsedd med alibi, och snart hopar sig andra underligheter: Rosaleen hävdar att den döde definitivt inte var hennes döde make – men snart dyker ett vittne upp och säger att det faktiskt var det. Snart börjar fler människor dö.

Bäst är kanske ändå inte mysteriet, utan miljön: det finns en känsla av nyss-efter-kriget, med dyrtid, klagomål på skatter och regering – snart går det ju bara inte att leva här med alla skatter och som priserna har stigit och allt tjänstefolk är ju bara så omöjligt och vad jag skall göra med min trädgård vet jag bara inte – och hemvändare som inte riktigt vet var de passar. Eftersom man dessutom får inblick i flera av Cloades så är det mer varierat än vanligt hos Christie, och det känns nästan som en bok som man skulle kunna läsa för mer än bara mysteriet, även om det är någorlunda habilt hanterat. Slutet känns dock som man borde springa skrikandes från – det där är beteende som verkligen inte borde uppmuntras, och sannerligen inte med sådana motiveringar. ( )