Inget för mig. Naturpoesi (vilket iofs var okej), tjafs om poeta vates med lyra, billig drama med gamla gudar, naturmystik och till slut mycket skitsnack om gud och gudsmodern. ( )

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen ”Dikter”.

Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Edith_S%C3%B6dergran ( )

Jag har en teori: Nietzsche kan göra även normalt intelligenta personer till idioter. Bevis: Edith Södergran (han kan även göra idioter till än större idioter, vilket ett av nittonhundratalshistorien är ett sorgligare bevis på). Efter att ha läst hennes samlade dikter, med sedvanlig fantasilöshet i en volym kallad just Samlade dikter, så är det rätt klart att den första boken hon gav ut, Dikter, är helt fantastisk, och att det mesta som följde därpå är tröttsamt övermänniskojoller som man lätt kan avstå från.

Det är också i den första delen man hittar de dikter Södergran blivit mest känd för: »Dagen svalnar« med sina inlevande ord till den som sökte en kvinna men fann en själ, »Violetta skymningars« vilda feminism samt »Vierge Moderne« med sin okuvliga, ostoppbara rytm. Och detta bara på de första 20 sidorna! Sedan mattas det av något, men en sådan inledning är nog för att Dikter skall vara en fantastisk diktsamling, och för att man skall bli frustrerad och besviken när man sedan hamnar mitt i ett träsk av Nietzscheanska profetmanér och tomma aforismer (två smärre samlingar sådana är insprängda bland diktsamlingarna), dock med litet andningsuppehåll i dikterna till »systern« Hagar Olsson, där de värsta fasonerna försvinner och Södergran återigen visar sig vara en skicklig poet. Även somt av materialet i den postuma Landet som inte är är trevligt, i synnerhet det som skrevs efter den sista samlingen och visar på en mer naturmystisk orientering. Det mesta är dock sådant jag helst skulle slippa ha behövt fylla upp hyllcentimeter med.

För att riktigt förstå hur tråkigt det är att drabbas av övermänniskolaterna kan vi ta ett litet prov på det ostörda tillståndet: den stilla »En önskan«, där Södergran sannerligen inte förhäver sig:

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig…
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut…

Söderberg är modernist, och har således inte mycket av vare sig meter eller rim (utom i de tidiga dikterna, där ett par rim då och då visar sig, till glädje för ingen: en dikt skall ha nästan alla rader rimmade eller inga alls). Detta kontrasteras dock mot det ålderdomliga språkbruket, med pluralformer och arkaismer (finlandssvenskan är ju mer konservativ), vilket ibland ger ett lite märkligt men inte direkt oangenämnt resultat.

Hade det bara varit Dikter som resenserats hade omdömet blivit mycket, mycket högt. Tyvärr förödde Södergren både talang och tid på för mig så helt otilltalande dikter i ett alltför högspänt och högmodigt stämningsläge att jag nästan önskar att denna senare produktion uteblivit. Trist på en sådan förmåga. ( )