Ryssland tycks vara ett land som har svårt att riktigt gå i takt med resten av världen. I Ivan den förskräcklige av Isabel de Madariaga får man intrycket av ett land som går direkt från medeltid till mörkaste nittonhundratal. Ivan skapade en stat i staten, opritjnina, som fick stora landområden tilldelade och fungerade som Ivans förlängda arm, med katastrofala följder; terrorvälde verkar som en passande beskrivning av verksamheten. Ivans paranoia ledde till att ett flertal av Rysslands ledande män plågades ihjäl, och landsändar lades närmast öde. Liknande saker försiggick förvisso även på andra håll i Europa vid denna tid, men man frågar sig om någon av hans samtida kan ha varit fullt lika innovativ och grym i sina sätt att krossa motståndet, eller gått riktigt så långt?

Så, hur var han då, denne ryske motsvarighet till Erik XIV (likheten går djupt. Ivan skrämdes av Eriks öde.)? Grym. Paranoid. Bördsstolt. Stingslig. Kolerisk. Hypersexuell. Men denna bild har jag till viss del fått pussla ihop själv, för de Madariaga har dels delat in sin bok strikt kronologiskt, dels förutsatt att läsaren är någorlunda orienterad i myten kring honom. Vid ett par tillfällen nämns som i förbigående att någon anklagats för att vara Ivans stjärtgosse, eller att han hade horder av älskarinnor, men denna sida diskuteras aldrig, och egentligen heller inte någon annan sida som inte har med hans politik att göra. Det gör tyvärr boken ganska svårläst; man får en viss känsla av att hela tiden vara tvungen att springa ikapp författaren för att kunna få ut något.

Boken är i mångt och mycket skrivet som en uppgörelse med den traditionella bilden av Ivan som odlades under sovjettiden, med dels dess krav på strikt marxistisk tolkning av historien, dels Stalins önskan att i Ivan ha en förebild, en man som var tvungen att kväsa baksträvande bojarer med våld. Man kan då tycka det synd att Stalin inte såg vad följderna av en sådan politik blev; den borde vara avskräckande av rent egoistiska skäl, som den klara bristen på militär kompetens vilken gjorde att man fick svårt att hävda sig i de pågående krigen (i Ivans fall främst mot Litauen och Polen). Nå, de Madriaga vänder sig i vilket fall mot tolkningar i termer av »historiens krav« eller »modernisering«. Ivan var ute efter mer makt åt sig själv, punkt. När den makt han hade inte visade sig nog för att skydda honom från förluster skaffade han sig mer, och slog till mot alla som kunde tänkas hota honom.

Vad gäller misstag kan jag egentligen bara uttala mig om de svenska förhållandena, och där finns ett par tabbar. Dels hävdas att Erik XIV faktiskt kom iväg till England för att uppvakta Elisabet I (han försökte, men kom inte fram innan han nåddes av beskedet att hans far avlidit), dels slås fast att Possevino fått Johan III att konvertera till katolicism (något som får ses som en möjlighet, men knappast som bevisat).

Så, hur skall man sammafatta verket? Ja, det är knappast en perfekt biografi, därtill är den för krävande. Det är inte en rundmålning av Ryssland under perioden, vilket den å andra sidan inte säger sig vara. Det är ett porträtt av en man med alltför mycket makt, och ibland alltför skört grepp om verkligheten. Som sådant är det kanske svagt, men ändå läsvärt för den med särskilt intresse av tiden. ( )