Bengt Ohlsson har lyckats väl med att ge en nyanserad bild av pastor Gregorius. Boken fungerar utmärkt som komplement till Doktor Glas, men fungerar antagligen inte lika bra för sig själv. ( )

Av någon anledning tycks Hjalmar Söderbergs romaner locka senare tiders författare till återberättande. Den allvarsamma leken blev på sjuttiotalet Till Lydia, och på senare tid har Doktor Glas gett upphov till böcker ur både Pastor Gregorius och dennes hustru Helgas perspektiv. Och nu ser jag att även Kerstin Ekman skall behandla boken. Det jag jag läst är dock Bengt Ohlssons augustprisbelönade Gregorius.

Det önskar jag att jag låtit bli. Inte för att den var direkt usel, men för att den var så intetsägande tråkig. Jag ser inte vad poängen är; blir inte mer förtjust i den ryggradslöse och på gränsen till pedofile Gregorius här än jag var i den som i Söderbergs roman (och då hade denne utifrån dagens lag varit att betrakta som våldtäktsman). Han förälskar sig i Helga redan när hon var ett barn på gränsen till puberteten, sitter vid sin första hustrus dödsbädd och kan bara känna glädje för att han nu kan gifta sig med Helga, och beter sig minst sagt svinaktigt mot den kvinna han träffar under vistelsen vid Porla brunn. Visst har han även sidor man kan sympatisera med, som hans önskan efter att få ett barn eller den känsla av otillräcklighet han måste upplevt under uppväxten, men man kommer aldrig så nära att man kan göra annat än ömka honom.

Har man sedan Doktor Glas i minnet – eller plockar upp den för att jämföra – blir det också pinsamt tydligt hur överlägsen Söderbergs prosa är. Doktor Glas är hälften så tjock, men dubbelt så välformulerad och betydligt konkretare. Även om doktorn också gör saker som inte har med huvudhistorien att göra försvinner den stundom helt ur pastorns åsyn, och han har en tendens att förlora sig i minnen som möjligen är ämnade att öka förståelsen men som sagt ibland bara inducerar äckel. Dessutom sitter jag och undrar vilken sorts pastor han är som aldrig verkar hämta stilistisk inspiration ur Bibeln; det jämförs ideligen med händelser ur hans barndom men aldrig, aldrig att man ser ett enda bibelcitat.

Det som hade kunnat bli intressant med texten, skildrandet av hur olika två personer kan uppfatta samma situation, försvinner bland allt det övriga. Det som hade kunnat bli en läsvärd kontrastering av hur olika vi tolkar samma skeende, och hur det förändras vid återberättandet, drunknar därmed i en mängd detaljer ur en sekelskiftespastors dagliga liv. ( )

Jag hade just läst "Doktor Glas" när "Gregorius" kom ut. Vilken tajming! Av någon anledning minns jag en scen från förlagan särskilt väl, tidigt i historien, när doktorn första gången träffar på pastorn på en bro, någonstans i Stockholm. Jag fick rysningar i kroppen när jag läste Ohlssons version av samma scen, men tecknat från Gregorius synvinkel. Otroligt skickligt!

Jag gillar Ohlssons version av händelserna bäst. Kanska kan det bero på att han och jag lever i samma tid, har fler gemensamma referenser i våra liv än jag och Söderberg har. Trots det, tycker jag miljöerna i "Gregorius" känns genuint tidigt 1900-tal, författaren har fångat tidsandan från Söderberg fenomenalt bra, och den senare är ju en erkänt skicklig stockholmsskildrare från sin tid.
Ohlsson ger liv åt en viktig karaktär i "Doktor Glas", en figur som egentligen bara agerar perifert i Söderbergs historia, utom i doktorns egna tankar och hans samtal med Helga. Han blir verkligen levande! Så dilemmat som doktor Glas har, blir inte lättare när man, som läsare, ges en tydligare inblick i pastorns liv och länslor!

Vem skriver en tredje roman, denna gång ur Helgas synvinkel? ( )

"Pastor Gregorius berättar om det som ska bli hans sista sommar. Vi får följa hans uppväxt som exemplariskk son, hans djupa och skamfyllda förälskelse i Helga, den unga flicka som sedan blir hans hustru. När Helgas otrohet blir uppenbar kastas han ut i en malström av känslor: förtvivlan, självförakt och en paradoxal hoppfullhet. Under sin vistelse vid hälsobrunnen i Porla möter han en annan kvinna, och får en sorts upprättelse - e´tt annat liv ter sig ändå möjligt."

I Bengt Ohlssons gestaltning framstår pastor Gregorius som en rädd och djupt osäker man. Någon som i sitt yrke dagligen möter människor som törstar efter kärlek, samtidigt som de ryggar för den. Till slut tvingas han inse att detta också gäller honom själv.

Imponerande skriven "fortsättning, version" av människorna runt Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Jag kan dock inte sälla mig till skaran som verkar älska Gregorius efter att ha läst denna bok. Tycka synd om, visst, det är mycket tragiska upplevelser han går igenom och slutet är ju just slutet för honom. Men jag gillar honom inte alls som person, tycker att han har sig själv mycket att skylla. Inte för att han blir mördad dock, men mycket annat. Jag tycker för det första att hans förälskelse i den 13 åriga Helga rent ut sagt är äcklig. Finns inte heller något försvar för hans våldtäckter mot hustrun, varken i början på 1900-talet eller idag. Mycket religiös dubbelmoral. Sen är han genom hela boken minst lika oförsigkommen vad gäller att ta reda på saker som doktor Glas själv. Tala ur skägget karl... Han är fruktansvärt oärlig och falsk både mot sig själv och andra. Gentemot den nya kvinnan han träffar beter han sig ju rent utav skamligt.
Nej, jag gillar inte alls Gregorius... men romanen är bra och väl värd att läsa. ( )