Så har jag då gjort det igen: läst en sån där bok som jag inte har någon aning vad jag tycker om den. Egentligen tycker jag ju faktiskt inte om att läsa historier om personer som segnar ner under världens bördor och ger upp, jag ställer mig frågande till värdet av fiktionaliserad verklighetsbeskrivning, och jag vet inte riktigt om jag trivs med berättarröster som uppenbart inte berättar sanningen, men som man heller inte riktigt är säker på i vilken grad de ljuger. Och trots detta, och trots att jag stundom behövde kämpa för att orka läsa vidare, så kan jag i efterhand inte riktigt uppbåda någon motvilja mot den.

Ramhandlingen – eller är det huvudhandlingen? – är enkel: till den unge, nyss debuterade författaren Jonas Hassen Khemiri vänder sig dennes numera försvunna faders gamle barndomsvän Kadir med ett förslag om att de tillsammans skall skriva en bok om fadern. Man får ta del av Kadirs texter, både hans e-post till Jonas och hans utkast till boktext, liksom vissa texter som Jonas formulerat. Snart märker man dock att allt inte riktigt är vad det ser ut som: Kadirs texter verkar lite väl tillrättalagda, av hans svar på Jonas epistlar förstår man att denne knappast är den välformulerade person som skrivit de stycken som direkt anförs som hans. Snart börjar deras skildringar av händelserna också glida isär.

De händelser som skildras är hur Jonas pappa, i boken kallad Abbas, en pseudonym vald för att passa framtidens verklighet, växer upp på barnhem, blir poetisk strandraggare i Tunisien, träffar en svenska, flyttar till Sverige, och konstant misslyckas med att nå framgång med sitt artistiska fotograferande. Till slut inser man att han kommer antingen kompromissa med sina ideal eller gå hungrig. Under tiden som han brottas med detta växer Jonas upp, och Sverige går in i det mörka tidiga nittiotalet, med skinnskallar, lasermän och Ny Deodo Demokrati. Jonas reagerar genom att sparka bakut, vägra bli svensk, vägra att som fadern anpassa sig. I slutändan står inte fadern ut, lämnar sin familj, sviker dem, försvinner och går ner sig än mer – bara för att, enligt Kadir, till slut återuppstå som världsberömd(a) megafotograf(er), med nytt (nya) namn, världsförbättrarstatus och enorm framgång.

Hela vägen igenom skaver dock fiktionen, inte bara genom Kadirs uppmuntran om att anpassa berättelsen, göra den mer lik en bok (och man sitter där och undrar hur mycket av hans stycken som är menade att framstå som dikt); eftersom både Jonas och Abbas verkar ha tendenser att försvinna i det blå, och man tidigt kommer på Kadir med att beskriva en händelse som verkar misstänkt likt en scen i Oliver Twist, så sitter man alltid där och undrar om det är menat som dikt som skall likna verkligheten, eller som dikt som skall likna dikt., eller hur många lager som egentligen finns där. För mig blir soppan lite väl mastig, och även om den har sina välsmakande inslag, som Kadirs märkliga svenska eller faderns nyfunna ambition att bli Sveriges bästa… hundfotograf, så blir det hela lite för mycket. Nu blir fiktionerna så många att man undrar om boken försöker berätta något alls förutom om just dessa. Synd, för de idéer om hur bilden av invandrare och svenskar skapas, och vem som egentligen har rätt av far och son, hade förtjänat det utrymmet. ( )

Jag tvekade länge vilket betyg jag skulle sätta, men efter att det "mognat" bestämde jag mig för att sätta toppbetyg.

Khemeri gör en uppföljare - ja, det blir en sorts uppföljare - till "Ett öga rött". Men den är ändå så annorlunda. Jag gillar verkligen berättargreppet, där allt inte skrivs ut. Språket är lite trögt att ta sig igenom i början, men man vänjer sig. Författaren visar prov på stor språkbegåvning, jag är verkligen imponerad.

Historien då? Ja, ett tag tycker jag den går lie på tomgång, och att det mest är språket och formen som håller det uppe. Men det tar sig och slutligen bli historien verkligt intressant. Och gripande.

Jonas Hassen Khemeri är i sanning en intressant stjärna på den svenska författarhimlen, och jag gottar mig åt att han fortfarande är så ung, så att jag kan räkna med många fler alster från hans penna! ( )