I vissa stycken helt magisk, i andra lite seg och svår att hänga med i karaktärernas filosofiska resonemang. Slutet känns lite plötsligt och hänger liksom inte ihop med resten av berättelsen. Det är ändå en helt underbar historia i stil med Proust. ( )

För tio år sedan läste jag också tusensidiga romaner med stycken på okända språk och inte mycket handling förrän man kom till det sista kapitlet, men då var det fråga om Robert Jordan – troligen är den förvåning jag känner över att jag orkade då ungefär likvärdig med den jag då skulle känt över vad jag orkar nu.

Just orkeslöshet är annars ett viktigt drag i den unge huvudpersonen Hans Castorps karaktär: han kommer ursprungligen till sanatoriet i Davos för att besöka sin kusin Joachim Ziemssen i tre veckor, men där finner läkarna att även han är lungsjuk och han blir till slut kvar i sju år – helt nöjd över att kunna vävas in i den sövande atmosfären, där tiden tycks upphöra. Förutom kusinen så är hans viktigaste sällskap herr Settembrini, humanist, demokrat och pedagog, som försöker vägleda Hans mot ett liv i framstegets tjänst, senare också dennes vederdeloman: jesuiten, svärmaren och revolutionären Naphta. På sanatoriet finns också fru Chauchat, som Castorp förälskar sig i, och senare även den konungsligt uppblåste mynheer Peeperkorn, som har en enorm närvaro men mest tycks använda den till att ordna spritfester och utflykter.

Visst sker det saker: man lungröntgas, kusin Ziemssen flyr och återkommer, man får besök från låglandet, man tar mod till sig och pratar med fru Chauchat, man förlorar sig i snöstorm och hallucinerar , man flyttar runt kring borden i matsalen och hamnar till slut vid sämre ryssbordet när man blivit en inventarie, för slö för att fly – men mycket tid ägnas åt Settembrinis och Naphtas eviga munhuggande, ibland med elaka inpass från Castorp när han vänder sin lärares ord mot honom. Naphta är visserligen den mer imfame och med mer profetisk klarsyn, men det är ändå Settembrini som verkar mer human. Deras debatter tycks visserligen ofta snarare eldas under av motsägelselusta än genomtänkta positioner: en kritik mot de rent andliga livsåskådningarna?

Det är en tjock bok, en bok som kräver uppmärksamhet om man vill läsa den som den var tänkt, och dess eviga meditationer över tiden är intressanta, men när man kommit igenom den så undrar man lite vad som just hänt. ( )

Romanen motsvarar inte mina förväntningar. All filosofi och intellektuell argumentation i så stort omfång gör den mer ansträngande att läsa än jag hade trott. Även de ibland långa tyska formuleringarna är påfrestande. Men jag ville ändå följa Hans Castorps öde till slutsidan. ( )