Att som i västvärlden vanligt är tillskriva den bok som där normal kallas Analekterna till Konfusius är ungefär som att tillskriva Jesus författarskapet till evangelierna. Konfucius är den självklara mittpunkten, den som oftast för ordet, eller den vars beteende kommenteras, men han kan rimligen inte själv författat mycket av texten.

Verket är indelat i tjugo böcker, vad det verkar utan någon närmare plan, även om vissa kapitel tematiskt hänger samman. Vissa av böckerna är dessutom troligen senare än andra, och har influerats av andra idéer än Konfucius egna. Vissa av böckerna fokuserar snarare på Konfusius lärjungar, av vilka några gick vidare och bildade skola. I D. C. Laus efterord till sin engelska översättning noterar han att de två som främst gjorde det inte var de klarast lysande av lärjungarna: Zengzi var visserligen moraliskt skrupulös men långt från de mest intellektuellt framstående i gruppen, medan Zixia var mer av en pedant än intresserad av grundläggande frågor.

Ur detta kan i viss mån den i västerlandet vanliga invändningen mot Konfucius lära: att den skulle ägna sig mycket åt form, etikett och att upprätthålla ordningen. Inslag av detta finns helt klart i Analekterna, men samtidigt betonar Konfucius behovet av lärdom (förvisso även det ett starkt arv, om än till slut förtorkat), medkännande och moral. Det är en filosofi för ämbetsmän, som ställer krav på noggrannhet, underdånighet och att man tillgodoser folkets behov, men har en mycket underligt härskarideal där härskaren bör vara dygdig och därigenom föregå med exempel för de rådgivare som sedan skall göra gott för folket.

Samtidigt finns det mycket i idéerna som är relevanta för samhället idag, eftersom de trots allt riktar sig till en bildad klass som förväntas delta i diskussioner med andra. Ett av citaten som verkar särskilt relevant är från bok XVII, kapitel 8: »att älska rättframhet utan bildning riskerar leda till intolerans«. Bildning var överlag något Konfucius själv uppskattade: han karakteriserar sig själv främst som någon med kapacitet och lust till att lära sig och att lära andra.

Andra idéer ter sig mer tidsbundna, i alla fall i de uttryck de tar sig: de riter som han också inskärper betydelsen av har väl nästan försvunnit, och idag styrs inte interaktioner av så hårda protokoll. Konfucius själv var dock medveten om att tiderna förändras, och det grundläggande för riterna var att visa andra respekt, vilket gör att även dessa stycken till del kan räddas.

Analekterna är en rörig samling av visdom, tidsbundna anekdoter, apokryfer, banaliteter, korrupta stycken samt levnadsråd. Det är en bok som kanske gör sig bättre i sammanfattad form än i originalform, men även som sådan är den läsvärd. Konfucius fortsätter att vara relevant. ( )