Othello är till skillnad mot Hamlet värdig, men känslosam. Här följes handlingens enhet, allt handlar om hur Othello låter sig luras av den genomonde Jago och till slut, galen av svartsjuka, mördar sin älskade Desdemona. Jago är så mästerligt intelligent att pjäsen nästan förstörs; man får aldrig någon riktig chans att hoppas att det skall gå väl innan det till slut går åt helvete med allt.

Detta får man å andra sidan i Konung Lear Här har man inte mindre än trenne onda genier som driver handlingen framåt, men samtidigt som de är mindre intelligenta än Jago är det också mer mänskliga. Jago är bara ond; man förstår aldrig varför han är sådan eller hur han kommit så i Othellos gunst. Det sista är förvisso också sant för de smilande, otacksamma döttrarna i Kung Lear, men där finns i alla fall ett element av klar maktlystnad med som gör att de går att greppa om. Tragedin blir också större av att det faktiskt finns så många goda krafter som verkar för att hindra ondskan, och även om de skändliga inte får triumfera – i alla fyra pjäser straffas skurkarna vederbörligen med döden – så lyckas de ändå ställa till med många fula ting. ( )