Till en början blir jag irriterad på att tempot är så lågt. Och att Atwoods minitiösa beskrivningar av tex kläderna som karaktärerna har på sig. Behövs det? Jag svarar själv: nej. Man glömmer det lika snabbt som man läst det.
Så smyger det sig på en hel del olustkänslor. Precis lika oförutsett som det var för huvudkaraktären Elaine, när hennes vänner vände sig mot henne. Denna del av romanen är briljant, utsökt, jag lever med karaktärerna fullständigt.
Men så går livet vidare, och mitt intresse för Elaine sjunker dramatiskt. Till att bli nästan noll. Jag irriterar mig åter igen på berättelsens saktfärdighet. Men där bak ligger en av de mobbande flickorna och gnager, precis för mig som för romanens Elaine. Varför betedde de sig som de gjorde?
Dock undrar jag: får vi svar? ( )

Jag gillar verkligen Margret Atwoods språk.
Den här boken får mig att minnas en del från min egen barndom. ( )