En av den svenska litteraturhistoriens små nötter – intressant att ägna någon tids tanke, viktig för de specialintresserade, men tämligen oväsentlig för ämnet i stort – är vad Anna Maria Lenngren egentligen menade med sin mest kända dikt, »Några ord till min k. Dotter, ifall jag hade någon« (en titel som ensam slår hela livsverk): är hon egentligen allvarlig när hon om kvinnor säger att

Vårt hushåll är vår republik,
Vår politik är toaletten.

Eller är detta bara stort upplagd ironi? Det finns ett visst fog när man läser rader som

Med läsning öd ej tiden bort…
vårt kön det så föga behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över!

Vilka onekligen gör ett smålöjligt intryck. Rent estetiskt är väl också en ironiska läsning att föredra framför den som säger att det bara är en stor uppmaning till stillhet och foglighet, även dessa är så många att de tvingar en att tänka däråt.

Det finns annars prov på såväl didaktik som löje i Samlade skaldeförsök, en utgåva från början av seklet hittad på antikvariat – det är smått upprörande hur svårt det är att hitta en utgåva av hennes verk, med tanke på hur lättillgänglig och rolig hon faktiskt är (min är inte en utgåva jag kan direkt rekommendera som sådan: det finns en liten ordlista, men den skulle behöva utökas. Inte alla vet att de »björnar« man möter här likväl som hos Bellman var fordringsägare). Lenngren är en klart borgerlig diktare: hon går till attack mot rikedomens tomhet och upphöjer fattigdomen på ett sätt som bara den som inte plågas av den senare eller ständigt smakar den förra kan. Hon uppmanar dock även till munterhet och att man inte bör skydda sina barn alltför mycket, vilket är trevligare. Roligast är hon dock i satiren, som i »Grevinnans besök«,vilket står i en prästgård där det blir en väldig uppståndelse och stort fjäsk.

Allra bäst är dock kanske mer stillsamma idyller (helt utan får, vilket hon låter Nordenflycht påpeka i en vänligt ironisk hyllning), som när en älskad präst hyllas av familjen i »Den glada festen«, eller »Pojkarna«, som kontrasterar barndomens glada lekar, där

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjes dar:
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.

med det betydligt mindre egalitära och vänliga vuxenlivet med dess konkurrens. Det är måhända inte en särskilt originell tanke, men vackert framställd, och till skillnad från ett par av de sämre styckena så är moralen inte kvävande.

Lenngren är inte en av svenska språkets allra främst skalder, men hon är kompetent och kapabel, vänligt gycklande eller uppmanande utan att bryta över i predikan, och hon är fortfarande klart läsvärd på ett sätt som få av sina samtida. Det är trevligt sällskap, inte lysande, men väl roande. ( )