Med tanke på titeln borde det vara uppenbart var en analys av Dickens Our mutual friend skall ta sin början: med denne gemensamme vän, tydligen en ung sekreterare vid namn John Rokesmith som anmäler sig för tjänstgöring hos den godhjärtade men lite naive herr Boffin, som nyligen ärvt en stor summa pengar av sin arbetsgivare, som tjänat ihop dessa på avfall. Dessa skulle ha kunnat gå till dennes sedan länge försmådde son, men denne drunknade innan han uppfylla kravet för att få pengarna: att gifta sig med Bella Wilfer, så då gick de till herr Boffin istället.

Dock är John Rokesmiths del i historien till en början rätt perifer: förutom ovannämnda personer, och en del bifigurer som den åpne försäljaren av ballader herr Weggs och den majestätiska fru Wilfer, så ges också en parallellhistoria om familjen Hexam, där fadern livnär dem på att fiska upp kroppar ur Themsen, med hjälp av dottern Lizzie, medan sonen Charlie i smyg skickats till en skola. Även här tillkommer en hop bipersoner, som bidrar till att hjälpligt hålla ihop de två sfärerna, viktigast advokatparet Lightwood och Wrayburn.

Efter ett tag börjar oroande tecken dyka upp: Mr. Boffin tycks bli allt girigare och oginare, äventyrarna Lammles försöker tydligen få Bella bortgift med en herr Fledgeby för att få någon ersättning därigenom. Samme Fledgeby börjar diskret köpa på sig gamla skulder för att komma åt så många han kan, Wegg tycks ha hittat ett nyare testamente som skulle beröva herr Boffin alla pengar, och Charlie Hexams lärare Bradley Headstone tycks vara uppfylld av svartsjukt hat mot Lizzies beundrare Wrayburn.

Naturligtvis ordnar sig det mesta på slutet, efter normalt Dickensmelodrama och allmän översötma. Unga tun får varandra, goda personer får sin framtid tryggad, mindre goda får de pryglingar (eller värre) de förtjänar, och allmän ordning återställs. Prydligt, läsvärt, men lite åldrat. ( )