Jag har tagit mycket god tid på mig att läsa Piratens Tre terminer. Inte för att den är speciellt lång, eller för att den är på något sätt outhärdlig – även om jag haft svårt med vissa partier; sådana där vår hjälte Herman Lange beter sig medvetet dumt – utan för att annat verkat mer spännande.

På ytan borde den dock passa någorlunda: det som skildras är Lund under åren precis före kriget, i boken som i verkligheten befolkat av diverse akademiska original – så uppträder en lätt maskerad Sam Ask som en av de mer framträdande bipersonerna (även en förekommande professor har en verklig förebild: mannen med historiens kanske mest imponerande mustascher, Johan Thyrén). Unge Lange anländer också bara något år före Frans G. Bengtsson skall ha gjort det, och överlag är det en tid som setts tillbaks på genom ett visst romantiskt skimmer (alternativt alkoholdunster) – det enda som aldrig tycks ändras (till det sämre) vid universiteten är det förflutnas överlägsenhet.

Problemet antyds dock av baksidestextens utdrag ur Hans-Uno Bengtsson efterord: denne menar boken vara den perfekta student-, Lunda- och kärleksromanen. Detta kan jag inte hålla med om; boken börjar som en habil blandning av de båda förra men sedan viker studentinslagen alltmer undan för kärleksinslagen. Lange börjar med att anlända till lärdomsstaden, hamnar i utlevande sällskap, beter sig dåraktigt och mister det monetära stödet hemifrån och börjar leva på växlar. Här ser boken ut att gå mot ett högst sedelärande slut. Dock träffar han på en kvinna, maka till en äldre bekant. Därmed sjunker problemen med växelrytterierna undan, men inte heller en del av de andra problemen som signalerats för dyker upp: detta må vara en sorts realism, men inte är det en god berättelse.

Igen: det är egentligen inget egentligt fel på skildringen av kärleken till Anne, och de känslokval och dumheter detta leder till, men det får vad som skett innan att helt försvinna. Psykologiskt må detta vara fullt berättigat, men dramatiskt är det inte det.

Däremot finns det en hel del av typiska piratenanekdoter, som väl passar in i Lundamiljön. Det är dock nästan så att summan blir mindre än delarna, vilket är mycket synd, för dessa är goda som de är. ( )