Projektet var egentligen på sitt sätt vansinnigt: att skapa ett epos utifrån första Mosebok, jämte diverse andra kristna traditioner om Satan och hans uppror mot herren. John Miltons Paradise Lost var en oerhört vansklig idé, inte minst på grund av risken att anklagas för att inte vara renlärig nog (verket skrevs och utgavs precis efter att puritanernas makt brutits; Milton hade politiskt stött dem och Cromwells republikaner).Historien centrerar kring två förlopp: Satans uppror mot Herren och hur han och de nyvordna djävlarna finner sig instängda i helvetet, samt hans försök att lura Adam och Eva att äta av kunskapens frukt. Historien är således i stort sett känd, och originalitet ligger snarast i framförande och detaljer, vilket dock ger mer än utrymme nog: bara att skriva ett epos på blankvers var unikt nog, och insprängt i verket finns flera försök att förklara hela skapelseberättelsen – var inte Gud orättvis som straffade Adam och Eva så hårt? Varför varnade han dem inte? Varför tyckte inte Eva det var underligt med en talande orm? Intrycket blir nästan lite av de moderna apokryfiska berättelser som baseras på populärlitteratur och försöker hantera upplevda logiska brister.Mer originell, och potentiellt farlig, är dock skildringen av Gud. Denne är klart uppdelad i Fadern och Sonen, varvid den förre framställs som såväl himmelrikets härskare som den allsmäktige, medan Sonen är hans arvinge. I en tid där idéer om kungen som Guds smorde på jorden växte sig starkare är en sådan tolkning på sitt sätt logisk: om kungen är att nästan likställa med Gud i auktoritet så bör Guds auktoritet kunna liknas vid en kungs. Sådan bundenhet vid tiden för dess tillkomst framkommer även i andra detaljer: när de upproriska änglarna efter första dagens strider finner sig tillbakapressade försöker de den andra slå tillbaka, genom att bygga sig kanoner och skjuta på motståndarna (en till en början lyckosam taktik, tills de lojala änglarna börjar plocka upp berg och kasta; helt bunden till 1600-talet var han således inte).Mycket har sagts om Satan som protagonist och tidig antihjälte, och visst – det är när han uppträder som det blir lite fart och driv i händelsen. Gud är nog den mest omöjliga figur som kan uppträda i fiktion (då han är allsmäktig så kollapsar liksom det mesta ner i ett »jag har så bestämt« som tar död på all spänning; hade vi haft att göra med den härskarornas gud som egentligen uppträder i Första Mosebok hade han troligen varit lite mer hanterlig), och änglarna och urmänniskorna är lite väl präktigt bleksiktiga (att Adam är en högst patriarkal figur som ständigt måste förklara allt för den vänt trånande men ack så kvinnligt olydiga Eva gör inte saken bättre). Tyvärr är Milton som bäst när han fritt kan styra sin berättelse, men så fort han skall ansluta sig närmare till Bibelns berättelse och måste stoppa ner Satan i ormskinnet blir det hela lite väl ansträngt och tvunget. ( )