Det första som möter en i The Princess Bride är en av elefantitis drabbad apparat, menad att förklara varför själva berättelsen i stort sett enbart fokuserar på de spännande bitarna; en alltför lång ursäkt för att det man står i begrepp att läsa är en äventyrshistoria av matinésnitt och inte något mer passande för en tidsålder präglat av vuxet allvar såsom en redogörelse för mul-och-klövsjukans framfart i Mongoliet.

Detta är helt missriktat: lika lite intresse som man har för boskapssjukor i inre Asien har man för författarens historia (även denna påhittad) om hur han fick berättelsen uppläst för sig när han var en liten pojke, eller hans försök att få sin egen son att läsa den och på så vis upptäckte att hans far hoppat över en massa tråkiga partier – nej, det man egentligen vill läsa om är ju hur den fagra Buttercup kidnappas strax innan hon skall gifta sig med prins Humperdinck och de äventyr som därav kom; om den skurkaktige kidnapparen Vizzini och hans kumpaner, jätten Fezzik och mästerfäktaren Inigo Montoya, samt deras förföljare, mannen i svart.

Dessa kringberättelser tjänade dock åtminstone ett gott syfte: de medförde att det i slutet av boken fanns en massa extra sidor med text, som gjorde att »the telltale compression of the pages«, för att tala med en annan författare av metalitteratur om än med helt annat temperament, helt uteblev. Å andra sidan fanns det en efter berättelsen en hord sidor med tråkigt extramaterial om en uppföljare – vilken aldrig synts till utanför bokens pärmar –, inklusive mer om författarens förmenta liv, vilka dels tydliggjorde hans intresse att placera sig i närheten av välväxta unga damer, dels påminde om exakt hur tråkig den där inledningen som man då, tack vare historiens kvalitet, helt lyckats glömma.

Denna historia behöver vi inte gå närmare in på; det räcker med det tidigare konstaterandet att det är något i den klassiska äventyrsstilen med starka män, skickliga fäktare, pirater, sann kärlek, hämnd, onda skurkar och dödliga omgivningar. Mer överraskande är kanske att det förekommer tortyr och död, och att konventionerna ungefär halvvägs igenom snarare börjar undergrävas än förstärkas.

Något annat som överraskade i alla fall mig var hur tydligt det var att denna bok på något sätt blivit kanonisk – jag stötte flera gånger på meningar som jag misstänker kommer härifrån men som senare spritt sig, utan att ursprunget följt med; det var lite som att läsa Shakespeare utan att ha varit medveten om hans inflytande: spännande, men samtidigt lätt oroande. (Det bör kanske påpekas här att jag inte heller sett filmatiseringen.)

Så, även om man gärna sluppit undan hela kringapparaten med en förkortad version av en längre bok, så finns det egentligen inget som gör att jag inte skulle kunna rekommendera boken till de som är i behov av en klassisk äventyrsberättelse, men kan stå ut med att inte riktigt alla konventioner följs. Förslagsvis följer man författarens egen uppmaning och hoppar över de tråkiga bitarna. ( )