Illustrerad av Bo Notini

Jag har svårt att tro att det funnits en bättre skolbok än Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – en bildningsroman i dubbel mening. Det hela börjar med att odygdspåsen Nils inte följer med föräldrarna till kyrkan, utan stannar hemma för att »läsa läxor«. Han lyckas dock fånga en tomte, men när han försöker ändra villkoren för frigivning blir han själv krympt till en tvärhands storlek. Några turer senare och han är på resa med gammelgåsen Akkas flock, ridande på en vit gås hemifrån.

Skolbok, alltså. Läsebok, närmare bestämt: en bok ämnad för nöjesbetonad läsning, varefter fröken kunde gå igenom aktuellt landskap närmare. Eftersom landskapen inte ligger uppställda på två kolonner krävs dock lite manövrerande fram och tillbaka, i historien främst motiverat av att flocken skall undgå den hämndlystne Smirre räv, vars försök att äta upp Nils dels är en av bokens få men välbehövliga röda trådar. Det är lätt att se att det inte är en bok menad att sträckläsas; de flesta landskap har någon form av saga kopplade till sig – t.ex. berättas om att Jämtland formades av Tor i en episod formad på mönster av hans besök hos Utgårda-Loke – vilket gör att Lagerlöf ständigt måste komma på nya anledningar till varför någon berättar den här sagan. Påfallande ofta blir det »ni klagar så över det här landet, men finge ni bara höra det här skulle ni nog ändra er!«.

I motsats till vad en del kan tro står det dock klart att det inte är som sagotant Lagerlöf är som bäst, utan som skildrare av människors kamp med sig själva – landskapssagorna är det väl inget fel på, men de kan inte alls liknas vid berättelserna om enskilda människors (eller djurs) försök att vinna över sig själva – som den man som går och är snål bara för att hans far var detta men som tack vare Nils ändrar sig – eller kanske ändå tydligare i Nils, som visserligen påfallande snabbt men ändå tydligt går från att vara moraliskt än mindre reslig än han kroppsligen är till att bli ett föredöme på området, som vägrar svika kamrater och går omvägar för att hjälpa andra.

Förutom sådan geografi som främst uppehåller sig vid namn – på städer, floder, berg, skogar, herrgårdar, sjöar, öar och annat – så skildrar Lagerlöf också naturen, på ett sätt som står i tydligt samspel med den framväxande nationalparkstanken: människan bör lämna utrymme också för djuren! Boken är fylld med djurfabler, ibland lite fåniga, men för det mesta någorlunda rimliga vad gäller djurens natur – Lagerlöf drar sig aldrig för att ha ihjäl någon, allra minst när man inte förväntar sig det.

Slutligen, ett personligt klagomål. Vid ett tillfälle är det hela perfekt upplagt: Nils sitter i en talltopp. Han flyger för närvarande med Gorgo, örnen, efter ett missöde ute i Stockholms skärgård. Då märker han att en skogsbrand närmar sig. Alltså: Pyssling räddas ur brinnande träd av örn! Men nej, tyvärr, det blir inte Tolkien trettio år i förtid; Nils räddar sig själv ur trädet innan han får se vad människorna gör för att stoppa branden. Synd.

Annars är det inte mycket att ondgöra sig över i Nils Holgerssons… Dess episodiska natur kunde nog knappast göras något åt, och att informationen per landskap går ned på slutet är väl inte så mycket att ondgöra sig över för nöjesläsaren, men annars är det en fin och fortfarande läsbar resa om en ung pojkes resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. ( )