Lehane visar att han är en riktigt bra författare. Jag älskar hans deckare där han tillhör mina absoluta favoriter. Här en "vanlig" roman men så välskriven. Den är lärorik, rå och känslosam. Det skrämmande segregerade USA i början av förra seklet. Makt, korruption och falskhet men också människor som kämpar för rättvisa. Tyvärr går så mycket av detta igen i vår tid också. Rekommenderas starkt ( )

Dennis Lehane för oss tillbaka till Boston i slutet av första världskriget där alla kämpar för sin egen överlevnad. Därifrån guidar han oss sakta men säkert genom historien ända fram till det som skulle leda fram till en massiv polisstrejk 1919.

Som jag tidigare har avslöjat i mina uppdateringar (del 1 och del 2) i tegelstensutmaningen så är det här en oerhört seg bok ALLA kategorier. Den formligen dryper av evighetslånga, ointressanta och poänglösa idrottsskildringar. Jag är extremt sportintresserad men ser t.ex. absolut ingen tjusning i inledningskapitlet där Babe Ruth (man får nog kalla honom en huvudkaraktär då han dyker upp med jämna mellanrum) spelar baseboll på ett fält i Ohio med ett gäng svarta män. Jag gäspade mig igenom detta avsnitt – och resterande kapitel om denne ”legendar” – och jag har förtvivlat svårt att se vad det var som gjorde att Helena på bokhora satt som paralyserad under ” den gåshudsframkallande – och oerhört visuella – skildringen av den amerikanska drömmen ställd mot den bistra realiteten.” Med andra ord så tyckte hon att sportskildringarna i just denna bok sätter igång en film i läsarens huvud. Fru E skrev i en kommentar till ett av mina inlägg att det var nog så många sportskildringar emellanåt men att hon sedan förstod varför. Uppenbarligen har jag totalt missat deras poäng vilket får mig att desperat utbringa en vädjan: UPPLYS MIG!!

Bakgrundshistorien breder ut sig över dryga 400 sidor (eller däromkring). Sidor där det inte händer i stort sett någonting, utan livet som det såg ut i början på 1900 talet går sin gilla gång. Det är först när Luther Laurence och Danny Coughlins vägar möts som det börjar bli intressant. Laurence är en svart man som har flytt från Tulsa efter att ha mördat en knarkboss. Bakom sig lämnar han sin gravida fru. Efter diverse olika arbetsgivare i Boston tar han tjänst hos familjen Coughlin och det är då som han träffar en av sönerna i familjen: Polisen Danny. Efter en något skakig inledning på deras ”förhållande” inser de att delar samma värderingar och att det är dags att göra upp med de urspårade amerikanska drömmen. En omöjlig vänskap tar sin början. En vänskap som jag förmodar kommer att fördjupas i bok nummer två och tre som jag trots min något ljumma känsla kommer att läsa av två skäl: Luther och Dannys vänskap är lika osannolik som farlig och jag bara måste ta reda på vart den kommer att leda dem. Dessutom har jag läst att fortsättningen kommer i form av två ”normallånga” romaner vilket torde innebära att tempot kommer att höjas avsevärt.

Danny och Luther är dock inte de enda karaktärerna som berör läsaren. Bokens största skitstövel heter Eddie McKenna och han fick exakt det som han förtjänade och mer tänker jag inte orda om det!
Dagens språklektion

Till sist måste jag bara nämna de italienska passager som förekommer i boken. Eftersom Dennis Lehanse fru, Angela Bernardo, är italienska utgår jag ifrån att det är hon som har hjälpt honom med de italienska texterna i denna bok. Med tanke på att dessa partier är oöversatta i den svenska utgåvan kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om det är Lehane själv som har missuppfattat sin fru ELLER om det är den svenske översättaren som helt enkelt har slirat på tangenterna i samband med överföringen av dessa partier? Sida 465 får stå för exemplen i denna fråga:

“Due caffè, per favore.” (perfekt mening!)
”Si signore. Venire a destra in su.” (Här hittar vi ett fatalt misstag: “Ja” heter “Sì”. Accenten är nödvändig för att inte förväxla det med den passiva formen “man”.)
”Grazie.” (Inga misstag här)
”Qui andate, signore, signora.” (Qui andate är ett uttryck jag aldrig har hört förut och det låter onekligen som en direkt översättning av “här har ni”, vilket i minst nio fall av tio ska översättas med “prego!” eller “ecco!”
”Grazie cosi tanto, signore.” (För det första finns det inget italienskt ord som heter “cosi”. Det stavas “così” och innnehar betydelsen “så”. Detta är alltså ett försök till en direkt översättning av vårt “Tack SÅ mycket! På italienska motsvaras det av Grazie tanto, eller Grazie mille.
”Siete benvenuti. Siete per avere cosi bello fortunato una moglie, signore.” är en mening full av nonsens. Faktum är att den är så syntaktiskt, grammatiskt och språkligt fel att vilken italiensklärare som helst skulle gråta blod! Så även jag! “Tack” besvaras alltid med “varsågod”: alltså prego och INTE med “Siete benvenuti.” Resten av meningen är än mer tragisk: Siete (= Ni är, man vänder sig alltså till flera personer man är “du” med) per (för att) avere (att ha) cosi (återigen stavas det med accent così och betyder så), bello (vacker) fortunato (lycklig) una (en) moglie (fru), signore (herr).

Att göra en rimlig och åtminstone till viss del korrekt översättning av detta lämnar jag åt er. Vad jag däremot väldigt gärna skulle vilja veta är hur denna sida är återgiven i Dennis Lehanes originalutgåva. Någon som kan hjälpa mig med detta??? ( )

Intressant om USA:s inre motsättningar (Bostons i synnerhet) under och efter första världskriget. Lehane skriver övertygande om motsättningar, omänskliga arbetsförhållanden, skitiga, segregerade stadsdelar. Ur denna kaos växer långsamt och försiktigt en rörelse fram, en rörelse som skall ge arbetarna bättre villkor. Detta gäller även de patrullerande poliserna, som vi i synnerhet får följa i "The Given Day".
Parallellt med handlingen om samhället i stort får vi följa två familjer - en vit och en svart - och deras mer eller mindre strapatsrika liv. Naturligtvis vävs kärlekshistorier in i handlingen (hur skulle en bok annars kunna vara så omfångsrik?), och det är detta som gör att det blir en film, tror jag. Ibland gränsar det till att bli alltför sentimentalt, men till slut langar han hem det med äran i behåll, Lehane. Det är inga Hollywoodslut, trots allt.
Men vad gör då att det inte blir full pott på betygsskalan? Jag funderade länge på det, och kom fram till att detta är en bok skriven för amerikaner först och främst. Inte minst delarna med Babe Ruth i blickfånget känns väldigt exotiskt för en måttligt baseballintresserad svensk som jag själv. Jämför man detta med Mobergs Utvandrarserie, som ju också beskriver hur USA byggdes upp, blir det tydligt. Medan Karl-Oskar och Kristina känns igen i sin "svenskhet" är Danny, Nora och Luther trots allt amerikaner till kynne och dåd. ( )