Kanske inte den intressantaste av Murakamis romaner. Lite för lång. Och lite för obegriplig. Men fascinerande ändå.
Kanske griper mig några av bihandlingarna mer än själva huvudberättelsen, och det är gott så. Men någonstans i mitten försvinner lite av mitt intresse. Dock hämtar Murakami upp det igen mot slutet.
"Fågeln som vrider upp världen" är en på många sätt fantastisk roman. Den är oerhört svår att återge, men de metafysiska (eller vad jag ska kalla dem) inslagen känns inte alls fel, och däri ligger mycket av Murakamis styrka. ( )

Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shorevar en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.
Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."

Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att "likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever". Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmänna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid. ( )

En bok som lyckas hålla mitt intresse konstant vid liv i över 700 sidor utan att jag tröttnar måste ju få en fyra. Men Kafka på stranden fascinerade mig nog ändå snäppet mer. Fast det kan också bero på att det var den första av Murakamis böcker jag läste. Jag trivs i Murakamis böcker. Han målar upp en värld och bjuder in läsaren i den. Sedan kan man vara där, längre eller kortare stunder. Det är fascinerande hur författaren lyckas få de parallella verkligheterna i sina berättelser att framtså som helt rimliga, som läsare bara glider jag med med en känsla av att javisst, varför inte? ( )

I vanliga fall skulle jag ha blivit stressad av att den är FÖR tjock. Nu är jag stressad över att den kommer att ta slut.
..............
Men nu är boken sista sida läst. Vilken makalös bok. Jag är både glad/lättad och samtidigt sorgsen över att jag inte fick den här i min hand när jag var sexton år. Sorgsen för att den skulle ha förändrat mitt liv totalt och lättad för att jag skulle ha blivit smått galen på kuppen. Kanske. Men det är ju bara en känsla jag har :-). Istället läser jag den nu - mittilivet - och lutar mig tillbaka av tacksamhet, vilken fantastisk och makalös bok! Hur kan en så knasig berättelse kännas fullkomligt korrekt och trovärdig? Jag kommer att tänka på när jag läste Rövarna i Skuleskogen (som ju är en helt annan typ av bok) men där berättelsens värld framstod med samma självklarhet. Åtminstone upplevde jag det så.

Jag ser på min omvärld med nya ögon.

Nu är frågan vem som är bäst lämpad att göra filmen? ( )