Hunger (Penguin Twentieth-Century Classics) (urspr publ 1890; utgåvan 1998)

Den här boken berör verkligen mig, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. Jag blir irriterad och nästan arg på hur huvudpersonen beter sig. Hans stolthet och svältande förvirring gör att han tar väldigt konstiga beslut. Just när det verkar ordna upp sig gör han på nytt något helt ogenomtänkt och förstör för sig själv igen.
Jag har lite svårt att bestämma mig för om boken är bra, men jag kan i alla fall rekommendera att ni läser den för att själva bilda er en uppfattning. ( )

Huvudpersonen är en intellektuell på dekis, som när boken börjar pantsatt allt utom det han går och står i, och som programenligt går boken igenom och svälter. »Går« är förresten inte bara en del av en fast konstruktion: den namnlöse huvudpersonen vandrar runt över hela Oslo (eller rättare sagt Kristiania, boken kom ju ut innan de båda växt ihop), allt medan han blir allt svagare och allt mer förvirrad av hungern. Det står tidigt klart att han inte riktigt har huvudet i ordning; hans sinne hoppar mellan de mest skilda stämningar, ena stunden strålande ljus och hoppfull glädje, andra nattsvart mörker och djup ånger.

Norskan var i allmänhet lätt att följa; snart listar man ut att »lommer« är ›fickor‹ och »blyant« ›blyertspenna‹, och även om det är svårare att lista ut att »frugtsommelig« är ›gravid‹ så finns ju alltid det stora mellannätet att tillgå.

Jag hade dock svårt för boken, utan att riktigt kunna lasta den för det: jag har helt enkelt svårt för den här typen av berättelser om personer som själva borde inse att de går mot undergången, men bara går runt utan att riktigt försöka göra något åt det– kanske för att jag känner igen mig lite i beteendet . Det blir hela tiden värre och värre; man ser hur huvudpersonens olika infall gjort det svårt att behålla pengar, och trots tillfälliga framgångar på området blir det svårare och svårare att tjäna ihop till brödfödan. Detta förvärras av hans stolthet; trots att han förfaller mer och mer försöker han förgäves hålla skenet uppe.

På grund av min svårhet för den här typen av berättelser har jag dock svårt att komma med en rekommendation: jag kan se att det är ett skickligt hantverk, men vad hjälper det när själva temat gör att jag måste anstränga mig för att plocka upp boken? ( )