Den uppenbara utgångspunkten när man vill skriva om Pappa Goriot är Kung Lear. Goriot gör Lears misstag på nytt, och skänker bort vad han äger och har till döttrar, förlitandes på deras tacksamhet. I likhet med Regan och Goneril svarar Anastasia och Delphine först med överseende, innan de suger ut vad lite han har kvar för att sedan helt strunta i honom. Här finns dock ingen Cordelia, ingen trogen dotter redo att älska sin fader med rimlig måtta. Det finns dock en Eugène de Rastignac, en ung student från landet, svårt begiven på att ta sig upp i det vackra Parislivet, men med tillräckligt med hjärta och hederlighet för att ära den lite enfaldige Goriot samtidigt som han uppvaktar dennes döttrar.

Rastignac är den formelle huvudpersonen, den vars intåg i Paris societet vi får följa: hur han slits mellan detta och studier, hur han tigger pengar av sin fattiga familj för att bekosta detta liv (låt vara att han snart kan betala tillbaka), hur han får ett erbjudande om snabba pengar av den märklige Vaturin, och hur han såväl förtjusas och äcklas vid smutsen bakom den gyllene fasaden.

Stilen i början är grandios: den luttrade läsaren undrar om man verkligen kommer orka med en bok som beströs med sådant självberöm. Med tiden lugnar dock Balzac sig, och även om han ibland återkommer och låter berättaren träda fram med någon retorisk gest, så blir berättandet rakare efter hand; speciellt i mitten av boken, när frestaren Vautrin har sin stora scen, är tät och spännande. Slutet är något som Dickens möjligen skulle velat men knappast kunnat skriva: hjärtskärande misär utan att det urartar i melodram.

Goriot har älskat för mycket och för häftigt. Hans döttrar gör liknande misstag: de har älskat den fina världen, och krossas av dem. Huruvida Rastignac lärt sig av dem återstår att se. ( )

Den store samhällsskildraren Honoré de Balzac har låtit ett småborgligt pensionat i Paris bilda ramen kring den dramatiska och fängslande handlingen i denna roman. Ett synnerligen blandat sällskap har förts samman på pensionatet, som efter ägarinnan kallas "Maison Vauquer".
Först och främst är det pappa Goriot, en före detta makaronifabrikör, som offrar allt för sina båda otacksamma döttrar. Hans öde skildras på ett sådant sätt att boken har betecknats som en faderskärlekens höga visa. I det fascinerande persongalleriet lägger man också särskilt märke till studenten Eugéne de Rastignac, som under handlingens gång utvecklas från naiv landsortsbo till parisisk gentleman och en societetsdams älskare.