A Midsummer Night’s Dream (utgåvan 1906)

Shakespeares A Midsummer Night's Dream har i alla fall två saker gemensamma med drömmen: den är en blandning av de mest disparata teman, och dess handling är inte ordnad enligt de normala dramatiska mönstren. Den skulle troligen driva inskränkta franskklassicister till välförtjänt vansinne med sitt upphöjda förakt för handlingens enhet: inte mindre än tre olika element bryts mot varandra, som dessutom blandar olika världar: älvalandets konflikt mellan kung Oberon och drottning Titania, kärleksdramat satt i det klassiska Aten, och hantverkarnas försök att sätta upp ett skådespel, hämtat från Shakespeares samtida England.

Nästan all dramatisk spänning ligger i det mellersta dramats kärleksfyrkant: Helena älskar Demetrius som älskar Hermia som älskar Lysander som älskar Hermia, och eftersom Demetrius fått Hermias far samtycke och den atenska lagen förefaller vara den av Drakon föreskrivna (icke orimligt då Theseus, istånd att gifta sig med amazondrottningen Hippolyta, härskar i staden) , så rymmer Lysander och Hermia, och Demetrius följer efter med Helena i släptåg. Till skogen har även en grupp hantverkare i färd att sätta upp Pyramus och Thisbe dragit för att öva, och båda grupperna råkar de ut för Oberon och hans okynnige tjänare Puck. Dessa är egentligen ute efter att få sin vilja fram mot Titania, och har därför förberett en kärleksört: Titania skall förälska sig i något kreatur, och Puck lyckas ordna fram ett genom att sätta ett åsnehuvud på den mest pompöse av hantverkarna. Oberon vill dock även hjälpa de älskande, men av misstag lyckas Puck få båda de atenska herrarna att förälska sig i Helena. Det förnämliga kaos som därmed uppstår håller på en god stund, men är snart över. Likt hantverkarna som spelar Pyramus respektive Thisbe så vägrar pjäsen dock att dö bara för att all handling tycks vara uttömd: hela skaran återvänder till Aten i tron att natten bara varit en dröm, men Demetrius är fortfarande förälskad i Helena och nu kan tre bröllop firas. Därmed är det dags för hantverkarnas pjäs, naturligtvis tillklantad och fylld av oavsiktliga dubbeltydigheter, som inte ens Theseus, trots att han sagt att

Love, therefore, and tongue-tied simplicity,
In least, speak most, to my capacity

kan stå emot att gyckla med de misslyckade skådespelarna.

Språket är förnämligt; långa stycken är skrivna på rimmande vers. Ta till exempel när Helena är upprörd över att både Lysander och Demetrius slåss om vem som älskar henne mest och hon, inte orimligt, kommit fram till att alla är ute efter att driva med henne:

O spite! O hell! I see, you all are bent
To set against me for merriment.
If you were civil, and knew courtesy,
You would not do me thus much injury.
Can you not hate me, as I know you do,
But you must join in souls to mock me too?

Nå, allt är väl som slutar väl, och även om andra Shakesperekomedier kanske har aningen mer struktur torde de ändå inte överträffa denna i humor eller poetisk kraft. ( )