Kallocain, med undertiteln Roman från 2000-talet, är en dagboksroman från 1940 av Karin Boye. Den är hennes både sista och mest kända roman, översatt till fler än tio olika språk.

Romanen innehåller inslag av både science fiction och dystopi, och beskriver ett framtida samhälle där individen tillhör staten, har betydelse enbart som en del i gruppen och ständigt övervakas. Den finner inspiration från samhällsutvecklingen i både Tyskland och Sovjetunionen före andra världskriget. Trots det ständiga övervakandet och det stängda samhället beskriver romanen även djupa mänskliga känslor som kärlek och strävan efter frihet.

" Med sin uppfinning kallocain har kemisten Leo Kall försett Världsstaten med ett medel för total kontroll. Men när hans sanningsdrog öppnar vägen in till medborgarnas själar visar de flesta hysa vilda och heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Statens förträfflighet och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat."
"Karin Boyes "roman från 2000-talet" är en kuslig vision av ett polisstyrt och militariserat samhälle. Men den gestaltar också en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld."

Det här tyckte jag riktigt mycket om. ( )

När man läser framtidsskillnader finns det två sorters intressanta fel: för det första allt som inte hände; alla märkliga tekniska innovationer som aldrig blev av (borde vi inte vara i färd med att förbereda den där andra expeditionen med riktning Io vid det här laget?), för det andra allt det som verkligen hände: man tycks kunna föreställa sig atombilar men inte datorer, rymdresor men inte personliga musikspelare, inglasade städer men inte mobiltelefoner. Dessa problem vidhäftar naturligtvis även Kallocain, om vetenskapsmannen Leo Kall, verksam i ett framtida, totalitärt samhälle, som uppfinner en sanningsdrog som tvingar en att ge upp alla ens innersta tankar: den kemiska vetenskapen är långt avancerad, men man kan inte bygga avlyssningsanordningar i hissar, kan inte spela in avlyssningar, och sparar all information i jättelika arkiv.

Naturligtvis gör dessa tekniska missar ingenting: när man skriver dystopier är det inte den tekniska utan den samhälleliga utvecklingen man är intresserad av; man vill varna för hur hemskt det vore att leva i en värld där alla ständigt går omkring och tittar sig över axeln, ängsliga för vem som kan tänkas ange en. Kallocain är inget undantag, men den sanningsdrog som gett romanen dess namn gör blottläggandet extra effektivt; uppfinnaren konfronteras inte bara med hur förljugen den bild han haft av sina medmänniskor som mestadels stolta, idealiska samhällsmedborgare är, men också med en slags primitiv motståndsrörelse, som vägrar acceptera statens fattiga själsliv och söker sig till varandra för att sprida sådan kultur som egentligen förbjudits.

Förutom det att Kallocainet drar fram sådan ängslan för sin plats i världen som nog alla går och dras med, visar det också på andra sätt om en insikt i människolynnet: Leo Kall är briljant som vetenskapsman men naiv som människa, misstänker att hans hustru är otrogen med hans chef. Chefen tycks ha vett att både genomskåda Världsstatens ondska och att bara försöka påverka den inom dess egenuppsatta parametrar, och verkar vara den ende som förstår vad Kallocainet kan leda till och samtidigt finna det osmakligt.

Romanens slut är dock öppet; Kallocainet, som verkade vara en sådan välsignelse för övervakningsstaten, har även visat sig kunna katalysera de halvt oformulerade tankar om en annan värld som visat sig kunna uppstå hos alla individer. Vill man kan man tolka det som en gnista av hopp i en skildring av ett annars tröstlöst samhälle. ( )