Amores: Ovid in Love (utgåvan 2000)

Ovidius (43 f. kr. - 17 eller 18 e. kr.) tillhörde sin tids mest lästa och älskade skalder och hans popularitet har bestått genom seklen. Amores, Kärleksäventyr, som här för första gången föreligger på svenska i sin helhet, är hans förstlingsverk. Det är en hyllning till den sinnliga kärleken med dess stunder av lycka och hänförelse, men också av besvikelse och hat. Amores gjorde Ovidius berömd omedelbart. Redan här visar han den glänsande talang och den formella elegans han skulle komma att utveckla till fulländning. ( )

Ger man ut en diktsamling med titeln Konsten att älska (utan att därmed ägna sig åt falsk marknadsföring), ja, då får man nog finna sig i att bli förvisad av en ärkemoralist som Augustus. För detta var just vad Ovidius blev, 8 e.Kr, troligen som en direkt följd av inblandning i en skandal i den kejserliga familjen men även för att bli av med denne spridare av dekadenta seder. I landsförvisningen lyckades han i viss mån hålla uppe sin produktivitet – Ovidius är den latinske diktare som vi har flest böcker från – men hans mest kända verk var då redan avslutade: förutom Förvandlingar (Metamorphoses), Brev från forntida berömda kvinnor (Heroides) och tidigare nämnda Ars amatoria även hans förstlingsverk, Kärleksäventyr (Amores), där han på elegisk distikon besjunger sådant som romare besjunger på detta versmått: sina galanta äventyr med någon namngiven dam, hos Ovidius kallad Corinna.

Skall man jämföra med Sextus Propertius är Ovidius än något vekare personlighet: här rasas det inte lika intensivt när Corinna är otillgänglig (även om det ändå rasas), och Ovidius har inget emot att inte vara ensam som älskare så länge han inte får reda på något. Han är dessutom en något elegantare diktare, i synnerhet i den första av de tre böcker verket är indelat i finns ett par fina och väl hanterade teman för dikten – en jämförelse mellan krig och kärlek i I:9, och i I:1 låter han på ett snyggt sätt olika gudar byta roller med varandra. Även II:4 förtjänar att nämnas, vari skalden berättar om sin kärlek till alla slags kvinnor:

Kvinnan där är så högväxt, hon liknar Homerus'[sic!] hjältinnor
och fyller säkert ut sängen i hela dess längd;

kortvuxen, därför hanterlig är en; jag faller för bägge
typerna: lång eller kort, det kvittar lika för mig.

Med en sådan livshistoria får man naturligtvis ett bestående rykte om snusk, och omslaget till min utgåva bygger vidare på det med en teckning av ett kopulerande par. Det är egentligen orättvist mot alla parter– den som plockar upp boken och väntar sig ångande sexscener kommer bli besviken. Visst finns det hänvisningar till skira plagg, halvt avdragna tunikor och utprovande av olika ställningar, men för det mesta så blir det inte värre än så. Detta kan naturligtvis bero på översättningen, signerad John W Köhler, men även om jag inte kan avgöra saken tvivlar jag ändå på att man idag skulle anfäktas av sådan prydhet. Översättningen verkar också allmänt lyckad, versen flyter på bra, och även om det finns ett par tillfällen när det verkar som ett idiom fått ersätta ett annat (vilket enligt min mening inte är helt lyckat när det kommer till poesi) så irriteras jag egentligen mest över det eviga stavandet av »Jupiter« med två p.

Nå, som slutomdöme får väl sägas att även om den lättsinnige Ovidius kanske inte är lika intressant som personlighet som den brinnande Propertius så är hans dikter betydligt lättillgängligare och ungefär lika läsvärda. ( )