Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det. ( )

Efter min insikt i förrgår om tråkigheten hos mycken litteratur kändes det bäst att göra en kontroll: ett försök att se så det inte var jag som blivit tråkig. Lämpligt ämne för sådan kontroll befanns var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Goda omen, vilket dessutom skulle kunna göra mig mer välvillig till den senare efter den högst medelmåttiga upplevelsen som American Gods utgjorde. Resultatet blev gott: det här var faktiskt roligt. Inte riktigt skratta-högt-hela-tiden-roligt – det har jag nog läst boken ett par gånger för mycket för – men i alla fall skratta-ibland-och-småle-nöjt-roligt.

Berättelsen går ut på att antikrist kommer till jorden, där en ängel och en demon vistats lite för länge för att de skall vilja se den försvinna i harmageddon, varför de försöker stoppa den. Humorn är den hederligt Pratchettska, med fotnoter och små referenser till diverse saker (jag gillade speciellt beskrivningen av tomrummet efter en kärnreaktor: »Man skulle ha kunnat spela en riktigt nöjsam squashmatch i det«). Mer intressant är kanske synen på godhet och ondska, och hur människan sällan är en fyrbåk av varken det ena eller det andra, utan ofta just mänsklig. Och det trots att demonen och ängeln kanske är de mest normala personerna. Fast det inte är en särskilt filosofiskt lagd bok lyckas den belysa den fria viljans problem.

Antikrist var det också ja; tack vare en förväxling på ett sjukhus hamnar han inte som planerat i ett amerikanskt diplomathem, utan i en vanlig engelsk familj, där han växer upp i någon slags Tom Sawyer-tillvaro, minus indian-Joe och slaveriet. Denna högst mänskliga uppfostran är vad som till slut får honom att bidra till att ställa in apokalypsen (trots att andra delar av boken går på tvärs med detta och snarare förfäktar arvets makt).

Till syvende och sist är det dock en humoristisk bok, med smågnabb mellan en ängel och en demon, en halvt vansinnig häxjägare, en mycket dålig sierska (som nämligen förutspådde exakt vad som skulle hända), och apokalypsens fyra (åtta) MC-åkare. Till och med roligare än jag mindes den. ( )