Det är något visst med Murakami. Ibland tycker jag att han är lite väl grabbig, men det är ok för jag trivs så fantastiskt bra i hans böcker. Man känner igen sig i hans litterära värld från bok till bok och det är alltid härligt att återvända. I Norwegian wood hade han bestämt sig för att inte sväva ut i det övernaturliga som han brukar, och jag tycker att det fungerar bra utan det inslaget också, även om jag verkligen gillar de där glidande övergångarna in i andra världar som finns i hans andra romaner. Drömmarna får i alla fall vara med. ( )

Framförallt är jag ledsen att jag överhuvudtaget började läsa den här boken eftersom den kapitalt dragit ner upplevelsen av "Fågeln som...". För många liknande markörer, för mycket unga fasta vita flickebröst och överhuvudtaget en berättelse som inte alls fångade mig på samma sätt. Pladdrigare och trögare. ( )

Toru Watanabe är ung i Tokyo under 60-talet. Han pluggar på universitetet och verkar inte riktigt veta var han hör hemma. När han är sjutton år tar plötsligt Torus bästa vän livet av sig. Några år senare möter han vännens flickvän Naoko och de inleder en vänskap. Men plötsligt försvinner även hon - inlagd på ett vårdhem för psykiska besvär. Toru träffar också Midori, som är en livsglad, frispråkig kvinna och raka motsatsen till Naoko. Hela atmosfären i boken är lätt melankolisk och sorglig. Toru är en ensam person som funderar mycket på livet, han skriver långa brev till Naoko och försöker analysera sina känslor. Men jag gillar boken - det tog ett litet tag för mig att komma in i rätt stämning, men det finns ett långsamt tempo i boken som jag gillar. Läs den! ( )