Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt har ett förvånansvärt gott rykte för att vara så erbarmligt skriven. Diagnosen är lätt ställd: det här är en bok som trots att den är skriven på ett språk som mest passar fackmän tror att den riktar sig till allmänheten.

Sedan hjälper det inte heller att fältet Sacks skriver om utvecklats enormt på de trettio år som gått sedan han gjorde det.

Detta är synd, för det finns trots allt goda poänger i boken: Sacks har en mycket sympatisk inställning till de av diverse hjärnskador drabbade patienter han beskriver, och det finns en humanistisk bilnding som skulle kommit mer till sin rätt om den inte ofta användes för att skapa adjektiv som inte hjälper den oinsatte. Och så är det ju naturligtvis genuint underhållande att på lite avstånd få se hur konstigt man kan börja bete sig om någon specifik del av hjärnan slås ut.

Det finns som sagt en stor och ofrånkomlig defekt: med dagens teknik för hjärnavbildning så kan läkarvetenskapen i betydligt högre grad uttala sig om exakt vad som går fel när det gör det, istället för att använda obduktioner, grova experiment och stöpande av kannor. Det är dock också en styrka: man slipper tekniska detaljer och går mer på symtomen, vilka för lekmannen är det intressanta.

Fallbeskrivningar är alltså det bästa, medan teoretiserandet är svåruthärdligt, främst på grund av forskarprosan, men också då man är medveten om att det som bäst är goda första gissningar. De eviga hänvisningarna till föregångare på fältet man som annars okunnig knappast kan hört talas om hjälper inte heller.

I huvudsak intressant ämne, en del mycket goda partier, en del väldigt tråkiga. Man tar i alla fall med en glädje över att ens hjärna i huvudsak fungerar korrekt. Det torde dock finnas bättre böcker för i stort sett allt man kan tänka sig att vända sig till den för. ( )