Huruvida Gilgamesheposet verkligen är världens äldsta skönlitterära verk, som baksidestexten på min upplaga hävdar, kan måhända diskuteras utifrån vad man menar med skönlitteratur och vad man menar med Gilgamesheposet, men att berättelser kring Gilgamesh, kung av Uruk, har traderats länge står bortom allt tvivel.

I den standardvariant som, troligen ca 1250 f.Kr, under den mellanbabyloniska tiden, sammanställdes av skrivaren och allmänläkaren/exorcisten Sin-leqi-unninni är det centrala temat Gilgamesh mognad: han går från att vara en bortskämd kunglig halvgud (rättare sagt en två-tredjedelsgud), som utmanar männen i sin stad på spel han själv är överlägsen i och skamlöst utnyttjar sin droit de seigneur, till någon som framställs som ett mönster för senare kungar att följa.

Det hela börjar när hans undersåtar klagar på hans beteende inför gudarna, som lyssnar och beslutar sig för att stilla Gilgamesh högmod genom att skapa en like till honom: Enkidu, en urmänniska. Denne börjar sina dagar som djurmänniska, men genom ett samlag med en tempelprostituerad som varar en vecka blir han människa och kan sedan hålla tillbaka Gilgamesh, och de blir de bästa av vänner. Tillsammans ger de sig iväg för att döda ett monster, vilket i förlängningen leder till att Enkidu måste dö. Gilgamesh blir varse sin egen dödlighet, och börjar ett sökande efter ett sätt att hindra detta. Efter ett par äventyr till finner han en frukt som kan ge honom ungdomen åter, men innan han kan äta av den stjäls den av en orm. Han kan dock återvända till Uruk med mycken nyvunnen vishet och uppskattning av livet, och blir så den främste av konungar.

Denna Gilgamesh utveckling är, förutom en del bibelparalleller (inte bara ovan nämnda orm, utan även en berömd variant av berättelsen om den stora översvämningen och räddningen i form av en stor båt; dock inte den allra tidigaste sådana berättelsen från området) och en del intressanta stycken som kan ha varit inspiration till en del episoder hos Homeros, också den främsta behållningen: Lennart Warring och Taina Kantolas översättning må vara rak och enkel, med nyttiga noter bifogade, men mycket till poesi finns det inte.

Tyvärr finns det också en hel del ganska omfattande lakuner, som i vissa fall reparerats med material från andra varianter av berättelsen, men ändå lockande: vad är det för något som saknas? Dessa till trots är också det material som finns ofta intressant, även om de många upprepningarna blir lite tröttande för en läsare. Gilgamesheposet kanske inte är den riktigt äldsta berättelsen i den form den normalt läses, men det är nog så intressant för det. ( )