Hysteriskt rolig till att börja med. Jag lider med den godhjärtade Israel Armstrong som inte får en sådan bra början på sitt nya liv. Långt bort från London hamnar han på den irländska landsbygden. Ingen har talat om för honom att biblioteket är stängt och att han ska köra bokbuss istället. En buss som saknar hyllor och böcker. 15.000 böcker är borta. Troligen stulna. Israel måste hitta böckerna innan han kan befrias från sitt jobbkontrakt. Lättsam sommarläsning, som en knasig komedi! ( )

När Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom dök upp i brevlådan charmades jag av omslaget (vilket jag normalt sett inte brukar ägna en tanke) och baksidestexten lovade en rolig och avslappnad stund med den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.

Tyvärr faller boken platt till marken då varken intrigen själv eller karaktärerna engagerar. Snarare är det så att de tu blir alltmer pinsamma ju fler sidor man läser och den patetiska upplösningen blir den där berömda droppen som får bägaren att rinna över.

Mest pinsam av dem alla är beklagligt nog huvudkaraktären själv: Israel Armstrong. Han beskrivs som en knubbig kille (karl?) som har på sig sin finaste (får man förmoda i alla fall) bruna manchesterkostym med matchande bruna skor. Låter inte särskilt upplyftande eller hur? Och det är det inte heller ty klädseln speglar hans personlighet alltför väl. Jag har full förståelse för att man kan vara en aning nervös och klumpig när man kommer till ett nytt jobb OCH jag kan mycket väl tänka mig den frustration han känner när det visar sig att biblioteket han ska jobba på har stängt för gott. MEN det rättfärdigar inte hans handlingar under resten av boken då han saknar allt vad pondus heter. Ej heller finns där den minsta gnutta charm som skulle få mig att ens känna den minsta sympati för karl.

Dialoger kan vara bra och de kan vara direkt dåliga. De som är bra lämnar upplysningar eller väcker intresse för karaktärerna och/eller intrigen. Men vad ska man säga om en dialog som t.ex. ser ut så här?:

Tony Thompson verkade inte vara särskilt glad över att se honom.

Liten värld, sa Israel.

Du!

Ja. Ledsen för …, sa Israel, pekade mot de kollapsade grindposterna och sköt glasögonen på plats.

Du!

Förlåt.

Du.

Ursäkta? log Israel och undrade om Tony möjligen hade utvecklat någon form av Tourettes syndrom sedan de sågs senast.

Du?

Ursäkta? Förlåt. Ursäkta.

[...]

Lyssna nu. Jag är verkligen ledsen.

Jag vet att du är ledsen!

Förlåt.

Men ursäkten accepteras inte.

Okej. Förlåt ändå.

Sluta säg förlåt.

Förlåt. Nej. Ursäkta, jag menade inte att säga förlåt – förlåt. Jag menade okej. [...] (s. 105)

Ja, samtliga dialoger ser ut ungefär så här och ytterligare kommentarer känns på något vis överflödiga.

Boken har dock en enda liten höjdpunkt och det är när Armstrong kastade boken Berättelsen om Pi av Yann Martel mot en hunds dreglande gap eftersom han tyckte att det var en utmärkt användning av hans exemplar (s. 304).

Fallet med de försvunna böckerna är första delen i en trilogi med Israel Armstrong i rollen som den ofrivillige detektiven och som det känns just nu har jag ingen större lust att lära känna honom närmare. ( )