

Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Laddar... Dvärgen (1944)av Pär Lagerkvist
![]()
Det finns inga diskussioner på LibraryThing om den här boken. Det här var inget för mig. En tråkig historia om en dvärg som sitter i sitt rum och skriver. Ingen början, inget slut. Kanske var det någon nivå som gick mig förbi, låt oss hoppas det. ( ![]() Jag vill minnas att vi i gymnasiet någon gång fick till uppgift att läsa och skriva essä på Dvärgen – ett av dessa favoritobjekt för svensklärare , då den är kort och begriplig men samtidigt bär på uppenbara djup – och därvid producerade något svammel om dvärgen som hans furstes onda sida, nyttjad vid behov, men till slut bara ett av flera verktyg. Utöver detta är det enda jag kan minnas en stark irritation över hymlandet med den förekommande konstnären, som uppenbart föreställer Leonardo da Vinci men istället getts namnet Bernardo. Båda dessa punkter känner jag än idag har giltighet: likheten med Leonardo är så uppenbar att namnbytet är som att klä sig i fiskenät och tro sig vara skyld, och liknande lekar förekommer inte annars. Dvärgen som symbol för härskarens onda sida är fortfarande en fruktbar läsart, men kanske inte den enda. Det finns också en hel del annat att fundera över: berättelsen är värd mer än att låta sig reduceras till ett symboliskt schema. Det finns till exempel den lidelsefulla furstinnan och hennes förbindelse med lord Riccardo, som dvärgen ser som en odugling men där läsaren lämnas undrande, eller Dvärgens starka motvilja mot allt kroppsligt: blod och inälvor, könsumgänge och ätande, allt äcklar denne. Samtidigt ogillar denne onde lille person även allt vad högre känslor heter: allt det som räknas är de uppenbara försöken till makt, antingen via våld eller svek, och gärna båda samtidigt. Det vore lätt att kalla Dvärgen för machiavellisk, men då har man inte förstått någondera särskilt väl: Machiavellis betoning på att förefalla dygdig låter sig knappast sammanjämkas med Dvärgens ständiga pockande på våld och svek, och när väl fursten tar till sveket gör han det så oskickligt att man förvånar sig över att han kan ha trott att det skall ha haft chans att lyckas. Ondska för ondskans egen skull är inget sätt att behålla eller utvidga sin makt, och florentinaren skulle troligen skakat på huvudet över den klumpighet som gör att en av höjdpunkterna blir direkt kontraproduktiv, även om fursten på andra sätt framstår som en rätt lyckad elev. Nåväl, Dvärgen är likväl en mycket läsvärd berättelse om ondska, svek och död i renässansens Italien. Lagerkvist ger ondskan ett ansikte. Kanske vill han beskriva annat än bara ondska, men isåfall undgick det mig. Egentligen en ganska tråkig roman, tycker jag. En besvikelse. inga recensioner | lägg till en recension
Dagboksromanen Dvärgen från 1944 har kallats en studie i ondska och utspelar sig i en machiavellisk furstes hov i renässansens Italien. Huvudpersonen är en kärlekslös och ond dvärg som bara känner glädje vid krig och död. I berättelsen konfronteras vi med ondskan inom oss. Precis som många andra böcker i Lagerkvists författarskap ses den som en kritik av det samtida Europas främlingsfientlighet och nazism. Idag betraktas Dvärgen som ett av 1900-talets viktigaste verk. Det var också Pär Lagerkvists stora genombrott internationellt. Förordet är skrivet av Petter Alexis Askergren. [Publit] Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas. |
Populära omslag
![]() GenrerMelvil Decimal System (DDC)839.7372Literature German literature and literatures of related languages Other Germanic literatures Swedish literature Swedish fiction 1900-1999 1900-1945Klassifikation enligt LCBetygMedelbetyg:![]()
Är det här du? |