Svensklektionerna i gymnasiet var inte direkt något man såg fram emot. Visst, det fanns ljuspunkter, som när vi fick höra Thåström tolka Bellman eller se på Shakespeare-filmatisering eller Nilecity – även om de flesta var gladare i Gustafsson än Branagh –, men ibland var det rena döden, som när vi skulle se Ibsens Et Dukkehjem – tråkig som ösregn på solsemestern. Då hjälpte det lite att senare få läsa Strindbergs svar, Ett dockhem, en av novellerna i första delen av Giftas, som driver hejdlöst men ganska godmodigt med Nora och hennes idéer. Sen dess kan Strindberg vad mig anbelangar gott få skriva dåligt ibland, han har ändå berättigat sin existens. Som tur är så är han vad jag märkt faktiskt oftast raka motsatsen till tråkig. Ibland obehaglig, visst, men inte tråkig. Som i Giftas. Även om de två novellsamlingarna numera väl främst ger ut som en enda volym så förtjänar den ändå att kommenteras delvis som två delar: första delen består av olika scener ur äktenskap av olika varierande slag, lyckliga såväl som olyckliga. Andra delen är i mycket ett angrepp på just äktenskapet i synnerhet och kvinnan i allmänhet.

Det mest förvånande med allting är egentligen hur väl han lyckas med konstruktionerna. Trots att han i första delen vill visa på saker som avhållsamhetens fördärvelse, hur även inbitna ungkarlar kan omvändas och finna lyckan i äktenskapet, hur orättvis världen kan vara mot de som söker kärleken, så känns det sällan som om man sitter och läser om idéer i människohamn. Psykologin är helt enkelt rimlig, som i Fågel Fenix, där en gammal mannen först när han fått tid att tänka efter inser att han trots allt älskat sin hustru mer som gammal, omhändertagande moder än som ung, vacker flicka, eller i Kärlek och spannmål som porträtterar en ung ämbetsman som inte klarar av att hålla i några pengar.

Andra delen är som sagt mer utpräglat polemisk, mer illusionslös. Idén i Mot betalning, med kvinnan som ogillar sex men som ändå släpper till sin man mot att han i riksdagen pläderar mot prostitution är infamt genial. Samtidigt är mannen lika stor hycklare, som klart inser hur allt ligger till men ändå är med på det. Mer utpräglat är Barnet, om en pojke som uppfostras endast av kvinnor och som till slut går under. Det finns förvisso mer försonande noveller, som den inledande Höst, där ett par upptäcker att all förälskelse flytt, men som ändå kämpar på. Den brottsliga naturen behandlar homosexualitet på ett förvånansvärt förstående sätt. Samlingen avslutas med några korta stycken, mer essäer än noveller, och även om ett par av dessa är fullt passabla så är de så tidsbundna att de knappast är värda att läsa idag.

Idéerna som torgförs i första samlingen framstår som vettiga än idag, medan de i den andra är så bittert anklagande mot kvinnan att de är framstår som ensidiga bortom all proportion, även när han påtalar orimligheten att kvinnan skall kunna ha personligt disponibel inkomst medan mannen förblir försörjningsskyldig. Även Utvecklingen har dock onekligen gått framåt, och ehuru Strindberg troligen skulle glatt sig åt att en hel del av förställningen försvunnit finns det tillräckligt kvar för att satiren skall kunna bita.

För den som är nyfiken på Strindberg torde detta vara en lika lättillgänglig ingångspunkt som Hemsöborna, samtidigt som den innehåller mer av hans egna åsikter. Klart läsvärt. ( )