Om man kan anklaga Astrid Lindgren för att ibland vara lite väl romantiserande när hon skildrar det Sverige som en gång var, så gäller det knappast i Rasmus på luffen. Även om barnhemmet Rasmus startar berättelsen i kanske inte är något direkt helvete, så är det knappast heller en speciellt trevlig tillvaro; även om den sorts fördomar som styr polisens agerande från början kanske lever kvar i andra former än idag så ursäktar den inte att en luffare inte skulle ha en chans när hans ord stod mot två välklädda besökares; och även om livet som luffare är väl idylliserat så väntar ändå vid vägs ände Martina, torparstugan och slitet, förvisso till dels övermålat med färger hämtade från bullerbyn, men ändå knappast riktigt lika bekymmerslöst.

Naturligtvis är slutet lyckligt – fattas bara annat! Början ser dock rätt mörk ut, när Rasmus under ett dygn på barnhemmet lyckas göra det mesta fel och får se den gemensamma drömmen om nya föräldrar gå i uppfyllelse för en tös med lockigt hår istället. Efter ha rymt för att slippa stryk så träffar han istället Paradis-Oskar, Guds rätte gök, och går med honom »mens han letar« efter någon som vill ha honom. Hur det slutar är inte svårgissat.

Under tiden tar dock komplikationer vid, i form av två skurkaktiga rånare, som gör sitt bästa för att kasta skulden för de två rån de genomfört på Oskar. När en av dessa vid ett tillfälle jagar Rasmus genom en övergiven liten fiskeby, så låter prosan som om det var Lagerlöf som fattat pennan – de tidigare innevånarna har flyttat till Minnesota, och jakten skildras utifrån den undran de skulle ha känt om de fått se den. Briljant. Historien hinner ta flera vändningar på ett fåtal sidor, med endast små pauser, vilket gör att spänningen stegras bitvis tills det att det blivit dags för det lyckligast tänkbara slutet. ( )