Nessers debut.
I denna roman använder han ett blommigt, poetiskt, lite flummigt språk som jag inte känner igen från andra alster jag läst av Nesser. Det irriterar mig flera gånger, detta oprecisa språk som svävar iväg... precis som mina tankar gör när jag läser det.
En annan sak som inte riktigt faller mig i smaken är själva intrigen. Det känns som om Nesser vill ha en stämning av mystik och att läsaren skall bli förundrad. Själv tycker jag bara det blir ofullständigt och pretentiöst. Inte bra. Och varifrån kommer titeln?
Men man kanske får anse "Koreografen" vara läropengar. ( )