Ett riktigt mästerverk. Med de moraliska diskussionerna känns boken absolut lika aktuell idag som jag antar att den gjorde 1905. Det är samtidigt en berättelse om olycklig kärlek, ensamhet och depression berättat med ett fulländat språk. Ett måste för alla som älskar god litteratur. Söderberg är helt klart en av våra främsta författare genom tiderna. ( )

En bok fylld av starka känslor, lugna observationer och överraskande avancerade förståelser för samhällets utveckling. ( )

Fascinerande att den är skriven för över hundra år sedan. Söderberg måste ha varit långt före sin tid i sina tankar kring kvinnans situation, sexualitet, religion och till och med dödshjälp. En klassiker värd namnet! ( )

helt fantastisk bok skriven av en av Sveriges bästa författare ( )

Jaha, så var det dags igen att recensera en Riktig Klassiker (två versaler, för säkerhets skull): Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Detta torde väl vara en av de där böckerna som kommer upp överst när det är dags att sätta samman en kanon, inte minst eftersom de frågor den vill diskutera – rätten att avsluta ett liv, eget eller annans – fortfarande är aktuella, och förhopppningsvis alltid kommer vara det. Ramhandlingen, med den grubblande doktor Glas som efter ett besök av den i hans tycke vedervärdige pastor Gregorius' hustru Helga bestämmer sig för att hjälpa henne undan de äktenskapliga plikterna, först medelst vita lögner och sedan medelst pillerburken. Samtidigt diskuteras abortfrågan i ett sidospår, inte distraherande utan snarast klargörande trots att det aldrig riktigt inverkar på huvudhandlingen.

Det ä'r helt klart en sådan bok som svensklärare älskar att utsätta sina elever för (utsätter, beroende på att detta är det riktiga ordet för nästan allt svensklärare företar sig, oavsett kvaliteten hos stoffet): någorlunda kort, många frågor som ställs, och inga helt självklara svar givna. Visst är det lätt att tolka Gregorius som den tanklösa, konservativt självrättfärdigande ondskan själv med Glas som den tvivlande, men i slutändan rätt handlande hjälten, men så lätt är det ju inte. Innan allt slut, och man lämnas med tystnaden, så tvingas man ändå se att Glas bild av det hela kanske inte var den rätta, att Helga kanske inte är lyckligare på grund av hans handlande.

Men behållningen ligger inte enbart i moralfrågan: i så fall skulle boken förvisso fortfarande troligen läsas, men knappast som den klassiker den faktiskt är. Minst lika viktig är skildringen av Glas själv, grubblaren, romantikern, tankemänniskan som alltid betraktar och aldrig handlar – »Mig gick livet förbi« – och som till slut för att frälsa den han älskar men som inte älskar honom i retur begår den yttersta av handlingar. Utan denne märkligt sammansatte huvudperson, som döljer sig bakom sin läkared för att slippa utföra de aborter han annars ibland anser berättigade men som han inte törs göra, och den vackra prosa med stycken som numera lever sitt eget liv skulle boken visserligen fortfarande läsas, men knappast vara någons favorit.

För egen del slår boken inte riktigt an hos mig på det sätt som får mig att vilja placera ett verk bland det absolut yppersta som står att finna i ett bibliotek.En fin plats förtjänar den förvisso, och om den inte nått ända till mitt hjärta på det sätt den nått andras är jag beredd att skriva detta på den personliga idiosynkrasins konto. ( )