Om jag på något sätt skall karaktärisera Den tredje polisen så skulle nog jag nog först säga »jäkligt konstig«, och sedan kanske »som en något dämpad Terry Pratchett«. Historien berättas av en man som kommit till en underlig polisstation där underliga poliser hela tiden talar om cyklar, för att se om de vet var den låda han och en kompanjon rånmördade en gammal man för finns. Det hinner han dock aldrig fråga innan han anklagas för ett annat mord som begicks när han var i sällskap med en av poliserna, som sedan dessutom tar med honom till Evigheten, som befinner sig i underjorden och där det finns en massa underligheter, inklusive någon sorts ångmaskin de sköter. Hela tiden får han dessutom råd av sin själ som han kallar Joe. Och just det ja: anledningen till att rånmordet var för att få pengar till publikationen av en kommenterad utgåva av en gammal knackig filosof.

Sa jag att det var jäkla konstigt? Då har jag inte tagit med det värsta: stycket där berättaren stöter på en cykel och beskriver den på ett sätt som han träffat och förälskat sig i en vacker kvinna. Hur någon ens kan komma på idén är mer än jag vill förstå. Det värsta är att det ändå på något sätt är rimligt inom bokens logik (allt beror på atomteorin, en konspiration från landstinget).

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka: det hela är ibland väldigt snyggt berättat (inledningskapitlet är rent mästerligt i sin lek med tidsplan), men ibland känns det som att det står och balanserar lite på gränsen så att man varken kan ta det som rena absurditeter eller som en mer rak berättelse med underliga inslag som man bara ännu inte fått förklarade; det känns som mitt försök till sammanfattning får den att framstå som bättre än den är. Det är inte en dålig bok, och idéerna är riktigt bra, men det känns som det hade gått att göra det hela lite bättre, som om allt som bör finns där men att det inte riktigt klickar. Eller så är det bara jag som inte är på riktigt rätt humör. ( )