"Pip bor i en liten by i England. Han är en fattig pojke utan föräldrar. Meningen är att han ska bli smed och gifta sig med någon i byn.
Men plötsligt blir Pip rik. En helt ny värld öppnar sig för honom. Han flyttar till London och lär känna den olyckliga tant Havisham och den vackra Estella.
Kan kärlek och pengar förändra en person? Är det lättare eller svårare att vara en god människa när man är rik?

Charles Dickens var en populär brittisk författare som levde på 1800-talet. Lysande utsikter är en av hans mest kända böcker. Dickens berättelser har ofta sjävbiografiska inslag. Hans egen uppväxt var också fattig. Han hatade orättvisor och brydde sig mycket om dem som hade det svårt.
Johan Werkmäster har återberättat Charles Dickens klassiker till lättläst."

Huvudpersonen i Dickens Great Expectations, den unge smedslärlingen Pip som oförhappandes får veta att han kan vänta sig få ett stort arv och därför skall omskolas till gentleman, är precis den typ av otacksamma, inbilska huvudperson jag brukar ha svårt för. Pip tvekar inte att skudda av det stoft (eller snarare den lera och det sot) som häftade vid honom i sin ungdom, inklusive sin svåger Joe som tillsammans med systern uppfostrat honom, eller barndomsvännen Biddy som hjälpt till att ta hand systern efter att hon reducerats till en skugga av sitt forna jag. Blott ett behåller han: drömmen om Estella, den halvgalna miss Havishams vackra, hjärtlösa myndling.

Miss Havisham är annars bokens mest minnesvärda karaktär: lämnad på sin bröllopsdag så har hon fått tiden i sitt hem att stanna: hon har samma kläder på sig, alla ur står still, och i ett angränsande rum täcks resterna av bröllopsmiddagen av ett allt tjockare lager damm (vilket troligen är av godo efter att skadedjuren tagit bröllopsgästernas plats). Nu lever hon främst för att göra Estella till en perfekt hjärtekrossare.

Samtidigt som Pip försöker frigöra sig från sitt förflutna tycks han ständigt dras till brottslingar: förutom de rymlingar från närliggande fängelseskepp som boken inleds med så hamnar han via advokaten Jaggers ofta i liknande sällskap för korta stunder, som en påminnelse om den skuld han borde känna, och faktiskt stundom känner kortvarigt, för barndomshemmet.

Sedan kommer naturligtvis vändningarna, och i sann Dickensanda tycks alla figurer ha oberoende kopplingar till minst tre andra, och även om man ser vissa av dem innan Dickens avslöjar dem så undrar man hur han vågar?

Nåja, extrapoäng i alla fall för att den enda förunderligt vackra kvinnan inte har motsvarande vackra hjärta, och att slutet inte är alltigenom glättigt och uppsluppet − snarare förvånande melankoliskt. Och för en underlig scen som hämtad ur en Bondfilm, med vår hjälte i riktig knipa. ( )

Som vanligt med Dickens så är personporträtten helt makalösa och oftast väldigt komiska. När det gäller berättelsen så har den en liten svacka i mitten, lite transportsträcka, men slutet är mycket bra. Lite sorgligt, men bra. Läs den! ( )