En riktig klassikernas klassiker. En ryslig berättelse som ännu håller. Det är nästan så att man förväntar sig att se monstret när man tittar ut genom fönstret, ut i höstmörkret. Läs den! ( )

Om någon någonstans håller räkning på vilka böcker folk oftast tror de vet handlar om när de egentligen inte har en aning så torde Frankenstein vara en av de värsta: man tror att det skall handla om en galen vetenskapsman i ett slott som en mörk och stormig natt skapar ett farligt monster (efter att av misstag fått en defekt hjärna till det) som slipper löst på en intet ont anande by, vilken med facklor och hötjugor därefter gör processen kort med det. Förutom det där med »stormig«(det regnade faktiskt) så är allt detta påhitt från filmen av år 1931: Frankenstein skapar visserligen an monstruös människa, men det är inte en sinnesslö mördarmaskin, utan en tänkande varelse som börjar gå blodets väg endast efter att övriga människor visat sin avsky inför det, och som främst inriktar sig på att göra Frankensteins liv till ett helvete på jorden.

Här är också bokens stora problem: den hamnar mitt emellan två olika typer av tragedier, och lyckas inte få ordning på någon av dem. Å ena sidan närmast tvingas man betrakta delar av det som grekiskt ödesdrama, ty en del händelser är så osannolika att man måste anta att ett öde lika obevekligt som kung Oidipus' är i farten för att det inte skall bli helt löjeväckande, men å andra sidan är monstret en i högsta grad jordisk hämnare: förvisso med övermänsklig styrka och vighet, men ändå inpasselig i en rationell världsbild. Svårigheten att passa ihop dessa två typer av berättelser är uppenbar, speciellt som man i enlighet med den förras möjligheter men mot den senares principer redan vet att det kommer gå illa när själva berättelsen börjar (det finns en liten ramberättelse, i stort sett onödig).

Annat som gör det svårt att riktigt förlikas med handlingen är hur påfallande ansvarslöst idiotisk Victor Frankenstein är; han tycks helt nöjd med att ha släppt sin skapelse lös i världen så länge han slipper ha med den att göra, men när han senare konfronteras med möjligheten att den är ute efter att mörda alla hans nära och kära så gör han ingenting för att varna dem, och ger sig till och med ut på långvandringar i fjällen. Det är nästan så man tycker att han får vad han förtjänar till slut.

Sedan kan man också resa en del andra invändningar, som det ibland lite väl blommiga eller uppstyltade språket, det närmast olidliga gullegull som vidhäftar Frankensteins familj, att monstrets tragedi kunde utvecklats bättre (stycket om hur det vinner lärdom om världen är bokens intressantaste): varningarna för vetenskapens farligheter är långt mindre pregnanta än budskapen om att ta hand om sina skapelser, samt att inte döma efter utseendet. Å andra sidan finns det intressanta stycken som väl sammanfattar den nymornade romantiken med hänförelse inför storslagna landskap och naturens skönhet. Sådant räcker dock inte i längden räcker till för att hela Frankensteins alltmer söndrade psyke – detta sönderfall är för övrigt också väl hanterat.

Jag tror aldrig Frankenstein kommer höra till mina favoritböcker: det är en bok jag troligen kommer ha mer glädje av att ha läst än vad jag fick av att läsa den. Den är inte direkt dålig, men hade det inte varit för att har en så viktig roll i utvecklandet av den moderna skräckromanen så hade den knappast varit så läst som den är. ( )