Fantasifulla böcker som jag läste ut på kort tid. Jag blev så fäst vid böckerna och ville bara veta vad som skulle hända hela tiden. Böckerna är så detaljerade och bra skrivna att man lätt kan glömma bort tiden när man läser. ( )

Den bästa bok jag någonsin läst. Hela serien var den bästa jag någonsin läst. Jag vill ge den 5000000 stjärnor, minst.

Sofia 10 år/2013-02-04 ( )

Det var en härlig kärlekshistoria. ( )

Jag har ibland svårt med populär litteratur. Om fan och hans granne läst och gillat da Vinci och demoner eller Män som lekte med luftslott eller vad det nu är frågan om, då sätter jag någon sorts konstig ära i att inte göra det. Jag lider nämligen av den konstiga föreställningen att det som är populärt inte kan vara bra (jag är nu en gång säker på att detta faktiskt är fallet med Dan Brown. Larsson är jag bara väldigt misstänksam mot). Får man dessutom höra saker som »det är konstigt att du inte läst en bra bok när det finns en« så ökas knappast lusten att ta itu med den – en människa har liksom inte så stor auktoritet om hon i samma andetag som hon rekommenderar något tillkännager att hon inte delar min smak när det gäller annat. Hur som haver, denna recension gäller ett slags försök att trotsa denna inställning, genom att läsa något som verkar ha blivit sönderälskat av i alla fall en stor andel av västerlandet. Det jag läst är Stephenie Meyers Om jag kunde drömma, fullt beredd på att hormoniell inkompatibilitet skulle göra detta till en plåga.

Jag erkänner att jag efter att ha läst vissa recensioner ifrågasatt om det skulle vara värt att prova att läsa den. De som sågat boken har knappast ökat lusten de heller. Å andra sidan så måste det ju finnas något i en bok om den får fullvuxna kvinnor med vad det verkar normalt känsloliv att tappa all verklighetskontakt. Min preliminära teori är väl snarast att de i boken känt igen sig själva i den övre tonåren. Nu har jag veterligen aldrig varit vare sig förälskad i vampyrer, 17-årig skolflicka eller gått på amerikansk high school, så utrymmet för mig att identifiera mig med något med huvudpersonen Bella är väl ganska begränsat (möjligen undantaget klumpigheten. Fast det var knappast så illa. Utöver det finns det dock inte mycket kvar), så att utvärdera just den biten är lite svårt. Hennes kärlek Edward skall vi inte tala om, men vi gör det ändå: det är absurt hur perfekt han utmålas. Bellas ständiga påpekanden av hur perfekt han är framstår nästan som underdrifter (fast det minskar inte det tjatiga i dem). Som läsare undrar man dock när hon skall inse att det kanske inte är helt hälsosamt att vara ihop med någon som bevakar varje steg hon tar, är våldsamt svartsjuk och tvingar henne att följa hans vilja på det sätt han gör.

Språket är något av det klumpigaste jag sett – kanske inte helt omotiverat när händelserna skall vara filtrerade genom en trånsjuk sjuttonåring, men när nämnda sjuttonåring framställs som ganska intelligent och intresserad av läsning så blir man ändå fundersam om det är menat så eller om författaren inte kan skriva bättre. Ibland blev jag närmast illamående av hur fantastiskt allt är. Samtidigt är hela kärlekshistorien märkligt abstrakt – nog måste det finnas mer än fysisk skönhet respektive oigenomträngelighet att bygga ett förhållande på?

Ändå, trots alla brister, kom jag aldrig i närheten av att egentligen vilja kasta bort romanen. För även om språket är undermåligt, även om vampyrerna har förmågor som borde det göra det omöjligt att bygga upp någon som helst vettig historia, även om allt som hindrar Edward från att var historiens största Mary Sue är att det är originalförfattaren som hittat på honom, även om presentationen av den avslutande konflikten känns märkligt påhängd för att hindra ett mer logiskt slut, så är det till slut på något märkligt sätt intressant. Inte »så romantiskt att jag blir en blöt pöl«, men »intressant nog att få mig att fortsätta läsa«. Meyer har faktiskt lyckats få till en intressant värld, och Bella känns faktiskt någonstans ganska rimlig: inte en orimligt begåvad Buffy, utan en tämligen normal, tämligen intelligent (även om det är lätt att missa när det inte likt annat basuneras ut varannan sida) tjej med vissa helt galna idéer om hur pojkvänner normalt beter sig (och då är det som sagt inte accepterandet av att han ger sig ut och brottar ner rovdjur för att sörpla i sig deras blod som är märkligast).

Vissa förfasas över vilka dåliga exempel som Bella och Edward utgör, men jag tror att litteraturens makt över tanken är överdriven – nog måste väl även tonårsflickor få in berättelser från annat håll, om inte i form av böcker så från filmer, vänner, familj? Och om litteraturen bara skall innehålla sådant som är uppbyggeligt vill i alla fall jag inte längre vara med. Men visst, boken hade mått väldigt bra av färre adjektiv, mer detaljer kring Bella och en Edward som inte bara pratade om hur nära han var att jämt och ständigt suga livet ur henne.

Det här är knappast den bästa bok jag läst i år, och Meyer skulle behövt en redaktör och en synonymordlista, men det var knappast tråkig läsning. ( )

En typisk ungdomsbok med Mitt Livs Novell-språk men med en lite annorlunda handling. Om jag hade varit 15 när jag läste den hade den påverkat mig oerhört emotionellt så jag förstår verkligen dess popularitet, men nu är jag 50+ så det är inte riktigt samma förutsättningar. ( )