Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Jag är en sjuk människa ... arg och elak. En motbjudande människa ... Så inleds den kanske mest säregna av alla Fjodor Dostojevskijs romaner, En underjordisk dagbok, som Lind & Co nu presenterar i en efterlängtad nyöversättning av Barbara Lönnqvist, som häromåret gav ut en kritikerhyllad volym med ett urval av Anna Achmatovas dikter och som dessförinnan översatt bland andra Leo Tolstoj och Danilo Kis. Romanens dagboksskrivare och berättare är en före detta tjänsteman som dragit sig tillbaka till sitt kyffe i utkanten av Sankt Petersburg sedan han fått ett mindre arv. Här isolerar han sig går under jorden och gör i sin dagbok häftiga utfall mot den samtid som han inte vill eller kanske snarare inte kan inordna sig i. Bland allt han funderar över finns just skillnaden mellan att vilja och att kunna. I detta tänker han fritt på ett vis som känns omvälvande än i dag. En underjordisk dagbok är en alltigenom tankeväckande och djupt fängslande roman som med tiden kommit att räknas som en av Dostojevskijs allra främsta och vars ryktbarhet bara fortsätter att växa. Den har tidigare kommit ut på svenska under titeln Anteckningar från källarhålet, men som Barbara Lönnqvist påpekar i sitt efterord är detta källarhål en felöversättning som följt med från den tyska översättningen av romanen. Här ges nu detta verk, en svensk språkdräkt som bättre överensstämmer med originalet och som gör den arma men okuvligt upproriska dagboksskrivaren till en medmänniska vars röst hotar att drabba oss med en kraft som kan förändra liv. Fjodor Dostojevskij (18211881) räknas som ett av världslitteraturens genom alla tider största namn. Bland hans mest kända romaner finns Brott och straff, Idioten och Onda andar. En underjordisk dagbok (Zapiski iz podpolja) lät han publicera 1864 i sin och brodern Mihails tidskrift Epoha (Vår tid). [Elib]… (mer)
En underjordisk dagbok är för mig extremt svårläst: inte för att jag inte kan med den cynism och allmänna ruttenhet som utmärker berättaren, utan för att dess andra halva är en studie i förnedring precist kalkylerad för att få min mage att vända sig.
Första delen, som är en allmän diatrib mot människosläktet, i synnerhet världsförbättrare och deras utopiska, genomförnuftiga system, är bra nog: jag kanske inte riktigt begriper varför jag skall bry mig om denna deformerade berättare och hans utfall, men oavsett om jag undrar vad han är för en typ eller nickar åt avfärdandet av alla försök att reducera människan till rent förnuft så är det i alla fall läsbart.
Så kommer då den andra delen, där berättaren skildrar den tid då han fortfarande rörde sig bland andra människor innan ett litet arv gjorde det möjligt att dra sig undan världen. Den börjar inte helt omöjligt, med försök att vinna lite, bara ett uns, ett gram, värdighet: att bara kunna gå och lätt stöta emot den officer som en gång omedvetet skymfat berättaren genom att inte betrakta honom närmare. Överspänt, visst, men inte den fruktansvärda orgie i pinsamhet som följer när han bjuder in sig själv till en avskedsfest för en skolkamrat han inte ens hälsat på under flera år. Det är direkt fysiskt plågsamt att läsa, och den påföljande historien med en hora han ömsom attraherar, ömsom stöter bort är inte mycket bättre den.
I gymnasiet berättade en skolkamrat att detta var hans favoritbok. Jag vet att han har smak, och jag vet att min egen överkänslighet för pinsamheter är en stor del av anledningen, men det är för mig alldeles omöjligt att säga något liknande. ( )
Denna bok kan liknas vid tändningen av en eld. I del 1 samlas tändmaterial och kunskaper in om hur man tänder en eld. En bit in i del 2 har berättelsen tagit eld rejält och brinner med fruktansvärd hetta som sveder läsaren. En kort intensiv bok som håller typisk Dostojevski-klass. En bok om förnuft, vilja, förlåtelse, ensamhet och hat. ( )
En kortroman i två tydliga delar, där den första ter sig mer teoretisk och resonerande och den andra mer av en berättelse. Dock bygger del två helt och hållet på del ett. Intressant läsning, men inte direkt avkopplande. Översättarens efterord var mycket bra föratt sätta in romanen i sistt sammanhang och därmed fördjupa förståelsen. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
"I wished to stifle with external sensations all that was ceaselessly boiling up inside me."
"...because for a woman it is in love that all resurrection, all salvation from ruin of whatever sort, and all regenerations consists, nor can it reveal itself in anything but this."
"Leave us to ourselves without a book and we'll immediately get confused, lost -- we won't know what to join, what to hold to, what to love and what to hate, what to respect and what to despise."
At home, I merely used to read. Reading stirred, delighted, and tormented me.
It is impossible for an intelligent man seriously to become anything, and only fools become something.
To be overly conscious is a sickness, a real, thorough sickness.
But anyhow: what can a decent man speak about with the most pleasure? Answer: Himself. So then I, too, will speak about myself.
I’ve always considered myself more intelligent than everyone around me, and, would you believe, have even felt slightly ashamed of it. At least I’ve somehow averted my eyes all my life, and never could look people straight in the face.
Curses on that school, on those terrible years of penal servitude! In short, I parted ways with my fellows as soon as I was set free.
With love one can live even without happiness. Life is good even in sorrow, it’s good to live in the world, no matter how.
Man only likes counting his grief, he doesn’t count his happiness. But if he were to count properly, he’d see that there’s enough of both lots for him.
For a woman it is in love that all resurrection, all salvation from ruin of whatever sort, and all regeneration consists, nor can it reveal itself in anything else but this.
"For if a desire should come into conflict with reason we shall then reason and not desire, because it will be impossible retaining our reason to be SENSELESS in our desires, and in that way knowingly act against reason and desire to injure ourselves"
We have come almost to looking upon real life as an effort, almost as hard work, and we are all privately agreed that it is better in books.
Avslutande ord
Men vi tycker också att det kan vara lämpligt att sluta här.
Jag är en sjuk människa ... arg och elak. En motbjudande människa ... Så inleds den kanske mest säregna av alla Fjodor Dostojevskijs romaner, En underjordisk dagbok, som Lind & Co nu presenterar i en efterlängtad nyöversättning av Barbara Lönnqvist, som häromåret gav ut en kritikerhyllad volym med ett urval av Anna Achmatovas dikter och som dessförinnan översatt bland andra Leo Tolstoj och Danilo Kis. Romanens dagboksskrivare och berättare är en före detta tjänsteman som dragit sig tillbaka till sitt kyffe i utkanten av Sankt Petersburg sedan han fått ett mindre arv. Här isolerar han sig går under jorden och gör i sin dagbok häftiga utfall mot den samtid som han inte vill eller kanske snarare inte kan inordna sig i. Bland allt han funderar över finns just skillnaden mellan att vilja och att kunna. I detta tänker han fritt på ett vis som känns omvälvande än i dag. En underjordisk dagbok är en alltigenom tankeväckande och djupt fängslande roman som med tiden kommit att räknas som en av Dostojevskijs allra främsta och vars ryktbarhet bara fortsätter att växa. Den har tidigare kommit ut på svenska under titeln Anteckningar från källarhålet, men som Barbara Lönnqvist påpekar i sitt efterord är detta källarhål en felöversättning som följt med från den tyska översättningen av romanen. Här ges nu detta verk, en svensk språkdräkt som bättre överensstämmer med originalet och som gör den arma men okuvligt upproriska dagboksskrivaren till en medmänniska vars röst hotar att drabba oss med en kraft som kan förändra liv. Fjodor Dostojevskij (18211881) räknas som ett av världslitteraturens genom alla tider största namn. Bland hans mest kända romaner finns Brott och straff, Idioten och Onda andar. En underjordisk dagbok (Zapiski iz podpolja) lät han publicera 1864 i sin och brodern Mihails tidskrift Epoha (Vår tid). [Elib]
▾Beskrivningar från bibliotek
Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas.
▾Beskrivningar från medlemmar på LibraryThing
Bokbeskrivning
Haiku-sammanfattning
Efterlämnat bibliotek: Fyodor Dostoyevsky
Fyodor Dostoyevsky har ett Efterlämnat bibliotek. Efterlämnade bibliotek är berömda läsares personliga bibliotek, inlagda av medlemmar i LibraryThing-gruppen Legacy Libraries.
Första delen, som är en allmän diatrib mot människosläktet, i synnerhet världsförbättrare och deras utopiska, genomförnuftiga system, är bra nog: jag kanske inte riktigt begriper varför jag skall bry mig om denna deformerade berättare och hans utfall, men oavsett om jag undrar vad han är för en typ eller nickar åt avfärdandet av alla försök att reducera människan till rent förnuft så är det i alla fall läsbart.
Så kommer då den andra delen, där berättaren skildrar den tid då han fortfarande rörde sig bland andra människor innan ett litet arv gjorde det möjligt att dra sig undan världen. Den börjar inte helt omöjligt, med försök att vinna lite, bara ett uns, ett gram, värdighet: att bara kunna gå och lätt stöta emot den officer som en gång omedvetet skymfat berättaren genom att inte betrakta honom närmare. Överspänt, visst, men inte den fruktansvärda orgie i pinsamhet som följer när han bjuder in sig själv till en avskedsfest för en skolkamrat han inte ens hälsat på under flera år. Det är direkt fysiskt plågsamt att läsa, och den påföljande historien med en hora han ömsom attraherar, ömsom stöter bort är inte mycket bättre den.
I gymnasiet berättade en skolkamrat att detta var hans favoritbok. Jag vet att han har smak, och jag vet att min egen överkänslighet för pinsamheter är en stor del av anledningen, men det är för mig alldeles omöjligt att säga något liknande. (