The Power and the Glory (urspr publ 1940; utgåvan 1977)

Det skall mycket till för att en bok som ytterst handlar om den katolska synen på nåden och frälsningen skall bli riktigt läsvärd, men Graham Greene lyckades med Makten och härligheten. Boken handlar om en namnlös präst i ett kommunistiskt Meixko. I hans delstat har kyrkorna rivits, prästerna fördrivits, dödats eller tvingats gifta sig, men han kämpar ändå vidare. Han vet att han är en dålig präst, som super, har en oäkting och egentligen inte har det sinnelag som krävs för att själv kunna nå himlen om han skulle hamna i myndigheternas grepp, men stoltheten i vetskapen att han är den ende som är kvar får honom att fortsätta bortom vad som rimligen kan förväntas.

Han försöker faktiskt någon gång fly, bara för att hämtas av ortsbor som behöver honom, han börjar försöka undvika byar när en nitisk polislöjtnant börjar ta bybor som gisslan för att få dem att tala: får han redan på att byn de hämtats från hyst prästen skjuts de. Samtidigt framställs denne löjtnant inte som en heltigenom ond människa, utan en som faktiskt tror att han gör nytta genom att rensa bort de i hans ögon giriga, onyttiga prästerna.

Men vår huvudperson kämpar alltså vidare: han tycker själv han orenar sakramenten, men hans stolthet håller honom kvar även efter det att byborna blir för skrämda att ta emot honom. Samtidigt grubblar han på sitt gamla, lata men respektabla jag från tiden innan revolutionen, och hur han verkligen började gå ner sig när de övriga prästerna inte längre hjälpte till att hålla honom uppe.

Som sagt, en bra bok om den kristna nåden. Inte fy skam. ( )

Greene berättar en historia om ett Mexiko där religion har blivit olagligt. En präst som anser sig själv vara både dålig människa och dålig präst jagas för att han utövar sitt kall.
Men det tar låg tid innan man begriper vad det handlar om. Nästan första halvan av boken är som en enda lång introduktion av karaktärer som egentligen spelar perifera roller i intrigen.
Och när det väl "satt sig" och man hajjar ploten... ja, då undrar man (jag) vad det tjänar till.. vad menar han egentligen? Är det bra med präster, eller är de alla orättfärdiga? Folket vill ju ha dem?
- Nej, för mig blir det för luddigt, jag känner mig oengagerad. ( )