Språket och miljöerna är underbara. Tyvärr lyfter inte berättelsen riktigt och det är alldeles för många frågetecken kvar när boken är slut. ( )

När skruven dras åt (även på svenska som Skruvens vridning) hör till spökhistoriegenrens klassiker, och visserligen är den satt på en herrgård, men i övrigt är det en påfallande otypisk historia: upplösningen utspelas visserligen på hösten, men mycket av den sker i strålande sommar, man kan utan några som helst problem välja att anta att berättaren är helt opålitlig, och att spökena är hennes påhitt istället för drivna av någon slags ondska som stod kring dem redan i livet, med inriktning på två små barn som berättaren är guvernant för.

Sagda guvernant, är den enda som kan se spökena, förutom barnen då – eller? Den historia guvernanten för fram är att barnen är på något sätt i maskopi med spökena, och gör allt för att inte låtsas om dem, men man kan om man vill se det som att hon är den som till slut lyckas suggerera fram dem, eller ännu värre…

Detta låter ju bra: herrgårdar och guvernanter är ju allmänt bra komponenter i historier, liksom berättare vars eventuella opålitlighet framstår någorlunda tydligt, men ändå: historien lider av att anta lite för mycket, berättaren antar att känslor och reaktioner skall framstå som förståeliga (trots att hon borde veta bättre). Det finns också en känsla av att berättarens opålitlighet borde gjorts något mer av: det kanske är så att det spökar, men att spökena inte är de onda varelser man ständigt får höra att de är? Som den är nu är historien visserligen omskakande, men på något sätt sitter man efteråt med lite fel frågor om vad som egentligen var sant. ( )