Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Den 16 juni 1904 är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsförsäljaren Leopold Bloom äter en smörgås, går planlöst genom Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt där Molly Bloom i en vindlande, sinnlig monolog vakendrömmer om make och älskare. Det är en dag utan sensationer, men ändå en sensationell dag, gestaltad i ett språkligt fyrverkeri som fick prosan att te sig ny och oändligt möjlig.Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.Ljudboken i uppläsning av Reine Brynolfsson har en speltid om nästan 40 timmar. En folder med efterord av Stephen Farran-Lee samt ordlista finns att ladda ner på www.bonnieraudio.se Där finns även tidsangivelser för olika kapitel i boken.Historierna kring boken är många:Enligt James Joyces egna beräkningar arbetade han i 10 000 timmar med Ulysses. Huruvida det stämmer eller inte är svårt att säga. Joyce skapade gärna myter om sig själv, och uppmuntrade journalister att skriva vansinnigheter om honom. Bland annat att han brukade simma i Seine varje morgon, och att han satt och skrev omgiven av speglar.James Joyce och Marcel Proust träffades en gång. Efteråt menade Joyce att valet av diskussionsämne var egendomligt med tanke på att det var den moderna litteraturens fixstjärnor som möttes. Proust frågade om Joyce tyckte om tryffel. Joyce svarade: "Ja, det gör jag."Flera år innan Ulysses kom ut i Frankrike publicerades den som följetong i den amerikanska tidskriften Little Review. Men när man kommit så långt som till kapitel 13, som bland annat beskriver hur Leopold Bloom masturberar, var det stopp. Utgivningen förbjöds, eftersom boken ansågs obscen. Domare J M Woolsey friade till slut boken 1933, och förklarade att de fula ord som användes i romanen var "gamla anglosaxiska uttryck som inte är främmande för några män och jag vågar påstå inte för många kvinnor heller, och som används dagligen och helt naturligt av de människor vilkas kroppsliga och själsliga liv Joyce velat beskriva".… (mer)
bokai: The Bloomsday Book is a book length summary of James Joyce's Ulysses. It informs the reader of the general plot, of particular references in Ulysses to events in other books (most usually Dubliners)and includes a minimum of commentary, usually focusing on the religious aspects of the novel. For someone reading Ulysses with a limited knowledge of Joyce, Ireland, or Catholicism, this book may be the deciding factor in their enjoyment of the novel itself.… (mer)
drasvola: This book is a graphic narration of Joyce's life. It's in Spanish. Very well done and informative about Joyce's troubled relation with society, his work and family relationships.
Att läsa Ulysses är ibland svårt, men inte riktigt lika svårt som att skriva en recension av den av lagom längd : ett par rader i stil med att det är
en bok som är mer ett kompendium över fiktionens möjligheter än en traditionell roman: det finns ingen handling i traditionell mening, däremot en massa händelser, som presenteras genom ett otal tekniker som ofta är minst lika viktiga som vad som faktiskt händer, men där den viktigaste är skildringar av yttre händelser genom de associationer som väcks i de två huvudpersonerna Leopold Bloom och Stephen Dedalus (från Porträtt av konstnären som ung).
låter sig kanske skrivas, och har man ett flertal sidor att bre ut sig på kan man lätt diskutera alla dessa tekniker och hur de påverkar berättelsen; men hur gör man för att reducera ner komplexiteten till en mellannivå?
Man skulle kanske trots dess relativa oviktighet kunna beskriva vad de två herrarna gör under dagen, men det är mest en serie relativt triviala händelser – inköp av frukostmat (njure), begravning, en snabbvisit på jobbet, diskussion om Shakespeare, middag, strandpromenad, besök på bordell, hemkomst – och skulle inte ge så mycket.
En annan möjlighet vore möjligen att beskriva tekniken, främst den redan nämnda associationsströmmen, som gör att det i bästa fall blir trögläst och i sämsta fall gör en notapparat av nöden för att man skall förstå något alls; min utgåva är tydligen en kopia av boken som den förelåg i sin förstaupplaga, inklusive sättningsmisstag, och noterna finns således på slutet, så det blir en hel del bläddrande: till 730 sidor berättelse finns det över 200 sidor med noter. Förutom associerandet, stadigt grundat i det tidiga nittonhundratalets irländska tankevärld (det är mycket politik och en hel del irisk litteraturhistoria) och klassiska referenser så är det ingen ända på formexperimenten: i ett kapitel läggs tidningsrubriker in, ett annat är skrivet i form av frågor och svar, ett ger upp realismen och låter ständigt nya märkligheter utspelas samtidigt som ibland mer realistiska saker sker. Det är förvirrande, och gör att man lätt vaggas till ro när man kommer till ett stycke som ger sken av normalitet (och då skall man naturligtvis vara än mer på sin vakt).
Eller så kan huvudpersonerna beskrivas: den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom, amatörvetenskapare, med viss oreda i tankebanorna, humanist, pacifist, inte direkt någon skönande, tittar efter flickor, håller sig med älskarinna (per post). Stephen Dedalus är på vissa sätt hans motsats: estetiskt lagd, skarpsinnig, pank, provocerande och briljant i diskussioner. Och ja, så är det Leopolds hustru Molly också, som har sista ordet: än mindre än sin man någon stor tänkare, än mer en sensuell varelse, och lyckas fylla 40 sidor med endast 8 meningar när hon till slut får vara den som står för den inre monologen.
Eller kanske det här med Odysséen: jovisst finns det paralleller, men hade inte Joyce själv meddelat att man skulle leta efter dem så hade man knappast lagt märke till dem. Vill man läsa något litteratur som förberedelse torde det vara bättre att börja med en redogörelse för Irlands historia, något om Shakespeare som privatperson och kanske lite filosofi. En rejäl genomgång av västerlandets kulturhistoria vore heller inte fel, men någonstans bör man börja förlita sig på redaktörernas noter.
Det rätta sättet att beskriva Ulysses är nog ändå som en upplevelse: den liknar inget annat jag läst, och det är jag dubbelt tacksam för. Vill man vara elak kan man kalla den en arbetsmarknadsåtgärd för litteraturvetare, och man behöver nog ett ordentligt mått av intresse för sådant – liksom gott sittfläsk – om man inte skall ge upp redan tidigt. ( )
Réputé illisible, le chef-d'oeuvre de l'écrivain irlandais est-il en passe de disparaître ? Il semblerait plutôt qu'il soit d'attaque pour traverser un nouveau siècle.
tillagd av vibesandall | ändraL'express, Louis-Henri de La Rochefoucauld(Feb 19, 2022)
This portrait of a day in the lives of three Dubliners remains a towering work, in its word play surpassing even Shakespeare.
tillagd av vibesandall | ändraThe Guardian, Robert McCrum(Aug 4, 2014)
Joyce really set my universe on its end. Reading Ulysses changed everything I thought about language, and everything I understood about what a book could do. I was on a train on the way to a boring temp job when I was about 25; I got on at Tottenham, north London, and opened the first page of Ulysses. When I got off at Liverpool Street in central London, I don’t think it is an exaggeration to say the entire course of my life had changed. Although he is viewed as terribly serious and cerebral, so much of the pleasure of reading Joyce is the fun he has and the risks he takes with language; there is nothing quite so enjoyable as the much-maligned Joycean pun.
tillagd av vibesandall | ändraThe Guardian, Eimear McBride(2014)
The Best Novel Since 1900
tillagd av vibesandall | ändraThe Atlantic, Ben W. Heineman Jr.(Nov 29, 2010)
I don’t want to get away from him. It’s male writers who have a problem with Joyce; they’re all “in the long shadow of Joyce, and who can step into his shoes?” I don’t want any shoes, thank you very much. Joyce made everything possible; he opened all the doors and windows. Also, I have a very strong theory that he was actually a woman. He wrote endlessly introspective and domestic things, which is the accusation made about women writers—there’s no action and nothing happens. Then you look at Ulysses and say, well, he was a girl, that was his secret.
To live with the work and the letters of James Joyce was an enormous privilege and a daunting education. Yes, I came to admire Joyce even more because he never ceased working, those words and the transubstantiation of words obsessed him. He was a broken man at the end of his life, unaware that Ulysses would be the number one book of the twentieth century and, for that matter, the twenty-first.
tillagd av vibesandall | ändraThe Atlantic, Edna O’Brien(Apr 20, 2000)
''Ulysses,'' that sprawling, difficult, but uniquely original masterpiece by James Joyce...
tillagd av vibesandall | ändraNew York Times, Paul Lewis(Jul 20, 1998)
...be suffused with the Joycean incandescence...
tillagd av vibesandall | ändraThe Observer, Anthony Burgess(Jun 13, 1993)
This brilliant job of editing, matched by a brilliant introduction, has polished the greatness to a high shine.
That remarkable work of scholarship, labor, and love, however, ran to three volumes in heft and rang up at $200 in price. Here, then, comes the single-volume trade-book edition of the same edited and restored text, placing the great novel, in as close to its originally-intended form as can be achieved, within reach of the common reader.
[The Gabler edition] fixes 5,000 errors . . . involving punctuation, omitted words, phrases, and even entire sentences, an average of seven flaws for every printed page.
Ulysses will immortalize its author with the same certainty that Gargantua immortalized Rabelais, and The Brothers Karamazov immortalized Dostoyevsky.... It comes nearer to being the perfect revelation of a personality than any book in existence.
Ulysses will immortalize its author with the same certainty that Gargantua immortalized Rabelais, and The Brothers Karamazov immortalized Dostoyevsky.... It comes nearer to being the perfect revelation of a personality than any book in existence.
It’s a novel published after about 1910. It’s a novel that takes the traditional elements of place and time and mashes them up and reorders them. It attempts to capture the flow of human thought and human experience on the page in words and has no apparent interest in the conventions of the Victorian novel. It’s trying to represent the ordinary world in prose. Ulysses is a very brilliant, highly original attempt to put one man’s experience on one day to the pages of a book
It is seen as the archetypal stream of consciousness novel. With more ambition than possibly any other writer, Joyce tries to get us into the inner monologues and dialogues of Leopold Bloom, Molly Bloom, and Stephen Dedalus. He didn’t invent the technique. but he makes it flourish in the most extraordinary way.
This novel is still—after nearly a century—powerful, innovative and exhilarating. There is more going on in one sentence in Ulysses than there is in most contemporary novels.
It’s challenging, learned, filthy, and hilarious. In it, Joyce pushes the boundaries of language and the novel form. It’s easy to see how it was thwarted and censored four times during publication. At first, no one wanted to print it, because they could’ve been found liable for publishing pornography. Ulysses is one of those great novels that demands a level of concentration one can only get in isolation. Yes, it’s difficult and frustrating, but that’s because it wants to frustrate you—and the payoff is immense pleasure: no book gets closer to the ineffable experience of human play and tragedy, of being a fleshy mass of blood and bones in the modern world
During the one exciting day in Dublin, Joyce turns the mind of Bloom inside out.
tillagd av vibesandall | ändraThe New York Times, John Chamberlain(Jan 25, 1934)
James Joyce, who has Just shaken the literary world to its foundations with "Ulysses.- a titantic work that has caused lesser worthies to feel like giving up their craft in despair.
tillagd av vibesandall | ändraThe South Bend Tribune(Dec 31, 1922)
...Ulysses is a work of high genius.
tillagd av vibesandall | ändraThe New Republic, Edmund Wilson(Jul 5, 1922)
most important contribution that has been made to fictional literature in the 20th century.
Mr Joyce indicates both with infinite humour and with extraordinary precision.
tillagd av vibesandall | ändraThe Observer, Sisley Huddleston(1922)
I hold this book to be the most important expression which the present age has found; it is a book to which we are all indebted, and from which none of us can escape.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
History, Stephen said, is a nightmare from which I am trying to awake.
Think you're escaping and run into yourself. Longest way round is the shortest way home.
The bard’s noserag! A new art colour for our Irish poets: snotgreen. You can almost taste it, can’t you?
With? Sinbad the Sailor and Tinbad the Tailor and Jinbad the Jailer and Whinbad the Whaler and Ninbad the Nailer and Finbad the Failer and Binbad the Bailer and Pinbad the Pailer and Minbad the Mailer and Hinbad the Hailer and Rinbad the Railer and Dinbad the Kailer and Vinbad the Quailer and Linbad the Yailer and Xinbad the Phthailer.
As we, or mother Dana, weave and unweave our bodies, Stephen said, from day to day, their molecules shuttled to and fro, so does the artist weave and unweave his image.... In the intense instant of imagination, when the mind, Shelley says, is a fading coal, that which I was is that which I am and that which in possibility I may come to be. So in the future, the sister of the past, I may see myself as I sit here now but by reflection from that which I then shall be.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will Yes.
Den 16 juni 1904 är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsförsäljaren Leopold Bloom äter en smörgås, går planlöst genom Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt där Molly Bloom i en vindlande, sinnlig monolog vakendrömmer om make och älskare. Det är en dag utan sensationer, men ändå en sensationell dag, gestaltad i ett språkligt fyrverkeri som fick prosan att te sig ny och oändligt möjlig.Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.Ljudboken i uppläsning av Reine Brynolfsson har en speltid om nästan 40 timmar. En folder med efterord av Stephen Farran-Lee samt ordlista finns att ladda ner på www.bonnieraudio.se Där finns även tidsangivelser för olika kapitel i boken.Historierna kring boken är många:Enligt James Joyces egna beräkningar arbetade han i 10 000 timmar med Ulysses. Huruvida det stämmer eller inte är svårt att säga. Joyce skapade gärna myter om sig själv, och uppmuntrade journalister att skriva vansinnigheter om honom. Bland annat att han brukade simma i Seine varje morgon, och att han satt och skrev omgiven av speglar.James Joyce och Marcel Proust träffades en gång. Efteråt menade Joyce att valet av diskussionsämne var egendomligt med tanke på att det var den moderna litteraturens fixstjärnor som möttes. Proust frågade om Joyce tyckte om tryffel. Joyce svarade: "Ja, det gör jag."Flera år innan Ulysses kom ut i Frankrike publicerades den som följetong i den amerikanska tidskriften Little Review. Men när man kommit så långt som till kapitel 13, som bland annat beskriver hur Leopold Bloom masturberar, var det stopp. Utgivningen förbjöds, eftersom boken ansågs obscen. Domare J M Woolsey friade till slut boken 1933, och förklarade att de fula ord som användes i romanen var "gamla anglosaxiska uttryck som inte är främmande för några män och jag vågar påstå inte för många kvinnor heller, och som används dagligen och helt naturligt av de människor vilkas kroppsliga och själsliga liv Joyce velat beskriva".
▾Beskrivningar från bibliotek
Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas.
▾Beskrivningar från medlemmar på LibraryThing
Bokbeskrivning
Haiku-sammanfattning
Efterlämnat bibliotek: James Joyce
James Joyce har ett Efterlämnat bibliotek. Efterlämnade bibliotek är berömda läsares personliga bibliotek, inlagda av medlemmar i LibraryThing-gruppen Legacy Libraries.
en bok som är mer ett kompendium över fiktionens möjligheter än en traditionell roman: det finns ingen handling i traditionell mening, däremot en massa händelser, som presenteras genom ett otal tekniker som ofta är minst lika viktiga som vad som faktiskt händer, men där den viktigaste är skildringar av yttre händelser genom de associationer som väcks i de två huvudpersonerna Leopold Bloom och Stephen Dedalus (från Porträtt av konstnären som ung).
låter sig kanske skrivas, och har man ett flertal sidor att bre ut sig på kan man lätt diskutera alla dessa tekniker och hur de påverkar berättelsen; men hur gör man för att reducera ner komplexiteten till en mellannivå?
Man skulle kanske trots dess relativa oviktighet kunna beskriva vad de två herrarna gör under dagen, men det är mest en serie relativt triviala händelser – inköp av frukostmat (njure), begravning, en snabbvisit på jobbet, diskussion om Shakespeare, middag, strandpromenad, besök på bordell, hemkomst – och skulle inte ge så mycket.
En annan möjlighet vore möjligen att beskriva tekniken, främst den redan nämnda associationsströmmen, som gör att det i bästa fall blir trögläst och i sämsta fall gör en notapparat av nöden för att man skall förstå något alls; min utgåva är tydligen en kopia av boken som den förelåg i sin förstaupplaga, inklusive sättningsmisstag, och noterna finns således på slutet, så det blir en hel del bläddrande: till 730 sidor berättelse finns det över 200 sidor med noter. Förutom associerandet, stadigt grundat i det tidiga nittonhundratalets irländska tankevärld (det är mycket politik och en hel del irisk litteraturhistoria) och klassiska referenser så är det ingen ända på formexperimenten: i ett kapitel läggs tidningsrubriker in, ett annat är skrivet i form av frågor och svar, ett ger upp realismen och låter ständigt nya märkligheter utspelas samtidigt som ibland mer realistiska saker sker. Det är förvirrande, och gör att man lätt vaggas till ro när man kommer till ett stycke som ger sken av normalitet (och då skall man naturligtvis vara än mer på sin vakt).
Eller så kan huvudpersonerna beskrivas: den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom, amatörvetenskapare, med viss oreda i tankebanorna, humanist, pacifist, inte direkt någon skönande, tittar efter flickor, håller sig med älskarinna (per post). Stephen Dedalus är på vissa sätt hans motsats: estetiskt lagd, skarpsinnig, pank, provocerande och briljant i diskussioner. Och ja, så är det Leopolds hustru Molly också, som har sista ordet: än mindre än sin man någon stor tänkare, än mer en sensuell varelse, och lyckas fylla 40 sidor med endast 8 meningar när hon till slut får vara den som står för den inre monologen.
Eller kanske det här med Odysséen: jovisst finns det paralleller, men hade inte Joyce själv meddelat att man skulle leta efter dem så hade man knappast lagt märke till dem. Vill man läsa något litteratur som förberedelse torde det vara bättre att börja med en redogörelse för Irlands historia, något om Shakespeare som privatperson och kanske lite filosofi. En rejäl genomgång av västerlandets kulturhistoria vore heller inte fel, men någonstans bör man börja förlita sig på redaktörernas noter.
Det rätta sättet att beskriva Ulysses är nog ändå som en upplevelse: den liknar inget annat jag läst, och det är jag dubbelt tacksam för. Vill man vara elak kan man kalla den en arbetsmarknadsåtgärd för litteraturvetare, och man behöver nog ett ordentligt mått av intresse för sådant – liksom gott sittfläsk – om man inte skall ge upp redan tidigt. ( )