Verkligen vackert. Lite skrämmande. ( )

Det finns nog få saker som är så nostalgiska som att läsa Astrid Lindgrens böcker. Det här är en fin bok som jag tycker ger barn en möjlighet att ta ställning till den världen som de kommer att växa upp i, som är full av tyranner som förtrycker folk. Det är trevligt med barnböcker som inte bara förskönar världen. Även om man kanske ska ifrågasätta barnböcker med självmordspakter i.

/SysterSara ( )

Tjugo år efter Mio, min Mio återvände Astrid Lindgren till fantastiken med Bröderna Lejonhjärta. Många teman återkommer, men i förändrad form: samma avstamp i verkligheten, men bara en pytteliten aning av osäkerhet om berättelsen är »sann« eller en fantasi; samma landning i en vacker drömvärld, men nu betydligt mindre lyrisk och mer jordnära; samma dikotomi mellan områden där det goda och det onda härskar, men nu betydligt mindre tydlig, och samma fasansfulla ondska, men nu i form av vad som otvivelaktigt är en ordinär människa, låt vara härsklysten.

Gradskillnaderna är nog på det hela taget till det bättre: även om bröderna får mindre tid att njuta av det paradis de skall rädda känns det ändå betydligt mer som ett ställe man skulle vilja komma till, och att ondskan är förmänskligad ger möjlighet till något större förståelse för den: förvisso hinner inte Tengil som Kato känna lättnad inför slutet, men den ondska han representerar är ändå av en sort man kan stöta på i den verkliga världen, och inte bara ondska för ondskans skull– så är också hans hantlangare verkliga människor, och inte tjänare som fått ett hjärta av sten . Dessutom är kraven som ställs på den som vill vara god större: för att vara en människa och inte bara en liten lort skall man inte bara göra sådant man kanske egentligen inte vågar, man skall även handla när det kanske hade varit lättare att bara titta bort. Något som däremot gärna hade fått behållas är språket – den lyriska ton som hålls i Mio, min Mio hade gärna fått återkomma lite starkare här, inte bara i form av namnmagin.

Det enda jag har lite svårt att försona mig med är beskrivningen av Katla: hon ligger hela tiden på gränsen att reduceras från drake till symbolen drake – speciellt i upplösningen så ligger det lite för nära till hands att tolka det hela som allegori, vilket skulle förminska berättelsen. Annars är det naturligtvis en stor saga, om mod, om makt, om förtryck, om motstånd, ja ytterst just om att vara människa, och inte bara en liten lort. ( )