Äntligen: Kometen kommer och Trollkarlens hatt var bra, men Muminpappans memoarer var fantastisk. Här berättar sagda pappa om sin uppväxt och sina tidiga Äventyr, då han gjorde viktiga Erfarenheter. Äventyren ifråga gjorde dessutom med Rådd-djuret (rådd: (i Finl.) röra, oreda; särsk. om oreda i tal l. skrift) och Joxaren (jox: 1. skoj, knep, bedrägeri. 2. bråk, besvär 3. smörja, skräp, strunt; bråte), pappor till Sniff och Snusmumriken. Dessutom förekommer några mammor (mot slutet), uppfinnaren Fredrikson, klippdassen, dronten Edward (som inte är någon fågel från Mauritius med överviktig uppsyn, utan lätt kan trampa ihjäl små troll), Lilla My och en del personer som fått byta identitet (filifjonkor kan ha blivit hemuler, och gafsor igelkottar).

Äventyr blir det i alla fall av diverse slag under resan med flodbåten Haffsårkestern, där man räddar hemuler från Mårror, släpper av sagda hemuler bland klippdassar och ser hattifnattar som lever dålighetsliv. Man råkar ut för stormar och havshundar, träffar en kung, grundar en Kunglig Laglös Koloni och frammanar spöken.

Rådd-djuret, som alltid trasslar till allting är en knappolog av stora mått, alltid mån om sina knappar men annars kanske inte lika självklar som far till Sniff på samma sätt som Joxaren är det till Snusmumriken: även om den senare inte ärvt den senare indolens finns helt klart samma drag av anarkism och sorglöshet. Den fantastiske uppfinnaren Fredrikson presenteras bra, men lever kanske inte alltid upp till denna presentation. Den ilskne dronten Edward, som känner sig tvungen att betala begravningen för de han trampar ihjäl, är dock en fantastisk figur, liksom den gladlynte, åldrige kungen som på hundraårsdagen ger bort precis de presenter folk förtjänar – via ett lotteri.

Den stora behållningen är dock att det hela berättas av just den lätt självgode, en aning inbilske, och alltid helt och fullt sanningsenlige Muminpappan (som dock har känsla för när det är lämpligt att sätta lite extra färg på sin berättelse): hans ibland uppblåsta prosa och små nycker gör att det förutom att vara roliga äventyr även glider in på parodin på ett sätt som fungerar alldeles utmärkt.

Tidigare muminböcker var som sagt inte dåliga, men Muminpappans memoarer fångade mig helt. Mycket finns kvar att läsa, men det hade gärna fått vara än mer. ( )