Jenny har förlorat sin man och son i en bilolycka redan innan handlingen tar sin början. Hon är helt förlamad av sorg och hon isolerar sig. På ett möte med sin mans advokat får hon veta att Peter har lämnat en gåva till henne. En gåva bestående av fårstationen Churinga. Fylld av tillförsikt och hopp om att äntligen hitta frid reser hon dit. Där möts hon av förmannen Brett som inte är sen med att låta henne förstå att han ser henne som ett hot.
Jenny gör allt för att få veta mer om Churingas historia och om kvinnan (Matilda) som så tappert kämpade för att överleva. Ingen är dock villig att berätta någonting för henne. En dag har sitter hon och pratar med Mamma Baker, Churingas kokerska, och hon låter undslippa sig att det finns en koffert fylld med gamla kläder och dagböcker. De hjälps åt att bära över kofferten till huset och det dröjer inte länge innan nyfikenheten tar över handen och Jenny börjar att läsa dagböckerna. Genom Matilda får hon reda på allt hon vill veta, och mycket mer därtill.

Min kollega på jobbet blir helt lyrisk när hon tänker på den här boken. Jag kan bara till viss del förstå henne. På plussidan finns miljöerna som i vanlig ordning är helt fantastiska. Jag har inga problem att se vare sig de milsvida vidderna, papegojorna, torkan, de livsfarliga ormarna och gud förbjude, de stora svarta lurviga spindlarna framför mig när hon guidar mig genom berättelsen. Detsamma gäller för karaktärerna som är trovärdiga: vissa känner man vördnad och beundran för, medan andra väcker ren avsmak. Den historiska aspekten är väl underbyggd (detta säger jag utan att ha kollat upp fakta, men vis av tidigare läsupplevelser av McKinley så litar jag helt och fullt på henne), och jag skulle aldrig för mitt liv byta bort mitt behagliga, men ibland ack så tradiga liv, mot det hårda arbetsklimat som fårfarmarna fick utstå. Inte för alla pengar i världen!

Matilda får vi till största delen lära känna genom dagböckerna som upptar en ganska stor del av boken. Det första jag reagerade på när det gäller dagböckerna, och som jag senare retade mig lite på, är att de är skrivna i tredje person. Jag tycker det känns fel att läsa dagboksanteckningar i stil med ”Matilda slog upp ögonen och kände först inte igen sig i det mjuka mörkret och månskäran som syntes i sovrumsfönstret” (s.157). Då det uppenbarligen är Matilda som pratar borde också dessa partier ha varit skrivna i jag-form, eller är det bara jag som är känslig?

Jag vet inte, men en sak vet jag och det är att Matildas sista vals endast får godkänt betyg på grund av språket och det oerhört förvånande och omtumlade slutet. ( )