Spelaren är om inte självbiografisk så åtminstone baserad på egna erfarenheter; Dostojevskij led liksom de flesta av personerna i boken av spelberoende, och lyckades (nåja, det är väl knappast svårt) vid ett flertal tillfällen spela sig pank. Huvudpersonen i boken är i vilket fall Alex, informator i en skuldsatt generalsfamilj, där fadern, en änkling med generals avsked, förälskat sig i en ung vacker dam med tveksamt rykte och hans styvdotter Polinka står i förbindelse med en fransk adelsman som alla familjens egendomar förpantats till, och alla går och väntar på att den stenrika farmor skall gå och dö. Scenen är en tysk stad med det Kalle Anka-artade namnet Roulettenburg, där det finns kasinon, hotell, spaanläggning, en utsiktspunkt, och inte stort mer.

Förutom allas ångest över pengar så försiggår också ett märkligt spel mellan Alex och Polinka: hon har förhäxat honom, leker med honom för sitt eget nöjes skull, men tycks inte veta vad hon riktigt vill. Alex förstår inte hälften av vad sig försiggår kring honom (och knappast läsaren heller); det enda man tycks kunna vara säker på är att engelsmannen mr Astley verkar se och förstå allt, men han är inte stort mer meddelsam än någon annan.

Handlingen är å andra sidan knappast det viktiga: det är den ingående, nerviga skildringen av hur speldjävulen kan sätta klorna i vem som helst, och hur snabbt gamarna då flockar sig: antingen för att lura pengar av den som inget ser mer än behovet att vinna tillbaka det som gått förlorat, eller – onekligen mindre oaptitligt – för att följa den som inte tycks kunna förlora i spåren.

Dostojevskij skrev romanen som en del av ett kontrakt ämnat att betala bland annat spelskulder; under 26 dagar arbetade han febrilt tillsammans med en sekreterare (som senare blev hans hustru och fanns vid hans sida när han skrev de böcker som verkligen skulle göra honom odödlig). Huruvida detta bidrog till den spända, upphetsade stämningen är jag inte person att svara på, men bedriften är onekligen imponerande. Mindre imponerande är kanske att personen som tycks så klarsynt redogöra för hur snabbt man kan hamna i fördärvet inte själv lyckades motstå lockelsen och fem år senare övergav fru och barn för att bege sig till en spelhåla, men det är en helt annan historia. (Hustrun förlät honom och detta blev också sista gången han spelade). En bra roman blev det i vilket fall. ( )