Indien, en stor och skrämmande värld; Indien, en stor och vacker värld: ett av de många skäl att läsa Kim. Den som månne väntar sig att få se detta myllrande, levande, leende Indien ur en erövrares endast ytligt skådande ögon misstar dock sig: Kim är i högsta grad en lovsång skriven av någon som älskar dess innevånare och dess motsägelser. De obehagliga personerna är inte underliga österlänningar, utan de som inte vill förstå, de som tror sig redan besitta all kunskap och därför inte vill se att det finns mer än vad de drömt om i sin teologi.

Och ehuru skildringen av Indien i sig vore nog, så finns det dessutom en spionhistoria av en typ som känns igen från film: Det stora spelet om Indien och Centralasien spelas inte bara av män beväpnade med gevär, utan i minst lika hög grad av agenter, beväpnade främst med sina huvuden; kvicktänkta, överallt insmältande män, alltid på jakt efter kunskap som kan tjäna regeringens syften.

Det är dock kanske bäst att ta det från början: Kim är vid historiens en föräldralös pojke – men med papper från sin fader som skall göra honom till en stor man, en sahib – boende i Lahore, ibland ute på ärende åt Mahbub Ali, en hästhandlare som ofta färdas bortom kejsardömets gränser. Kim möter en dag en gammal lama på jakt efter den flod som uppstod då Buddha avlossade sin pil i en bågskyttetävling, en flod som skall kunna tvätta bort all synd. Av pur nyfikenhet blir han lamans chela, hans följeslagare och lärjunge (texten är full med indiska glosor; en ordentligt kommenterad version rekommenderas), och tillsammans vandrar de ut i Indien, där Kims världsliga kunskap hjälper den nästan överandlige laman. Så en dag träffar de på ett regemente, och Kim fångas in av regementsprästerna och tvingas – prövning över alla prövningar – gå i skolan. Han har dock fångat blickarna hos den brittiska säkerhetstjänsten, som, när han till dem lagt en ordentlig skolning, planerar att utnyttjas hans kunskaper om Indien och hans snabba tanke.

Så går åren, med långa skoldagar, lov tillbringade ute på vägarna, stulna dagar med den älskade laman, och specialträning för mannen som kan bota pärlor, innan han en dag läpps fri från skolan och får ett halvårs nådetid att följa sin lama. Kims samtal med laman är en fröjd att läsa – ännu ett skäl –, speciellt i början, när de förs på en lätt styltig men mycket högtidlig engelska (egentligen hindi): det är tydligt att de två egentligen mycket olika individerna har den största respekt för varandra, även om de inte alltid har samma syn på saker och ting, och Kim inte alltid kan eller vågar berätta skälen till allt han gör för laman: han kan inte hålla sig utanför det stora spelet, och även om han till en början är säker på att han vill spela det leder det till slut till en andlig kris, och när boken är slut är det högst osäkert om han skall fortsätta följa laman eller bli agent på heltid. ( )