Androidens drömmar (1968)

Låt det sägas från början: Do androids dream of electric sheep? är ett fall där filmatiseringen lyckats både gå i en egen riktning och förbli lika intressant som originalet. Även här springer Rick Deckard runt i ett framtida (nåja: nittiotalet var långt i framtiden när den skrevs) Los Angeles och »pensionerar« androider (som dock inte kallas replikanter), och det har också nyligen kommit fram en grupp med en avancerad ny hjärna, som gömmer sig efter att ha dödat för att kunna flyt till jorden.

Dicks framtid är dock betydligt mindre neon-dränkt och regnig. Världen är nästan täckt av nukleärt damm, djur är sällsynta och dyra statussymboler (vissa, som Deckard, kan bara hålla sig med fejkvarianter). De flesta har flytt till kolonier på Mars. Deckard är normalt andre prisjägare vid polisen, men den förste har skadats svårt av den senaste gruppen, så nu får han chansen.

Som ofta med science fiction är vad som inte förutsägs intressant: Dicks framtid är ett femtital plus radioaktivitet, rymdraketer och flygande bilar: kvinnor är hemmafruar eller sekreterare, allt görs på papper, USA och Sovjet dominerar världen. Datorer verkar enbart användas för androidhjärnor, miniatyrisering verkar inte skett. Ur den synvinkeln var det Blade Runner gjorde mest ett lager snygg fernissa.

Det som kunde blivit verkligt spännande är dock idén om vad som är äkta: androider är nästan mänskliga, men saknar empati. Allt annat finns där nästan, men inte empatin. Därmed inte heller förmåga att agera utifrån annat än självintresse. Känslor kan induceras i människor via apparater. Djur kan vara äkta eller lika bra fejk. En religiös kult visar sig möjligen vara fusk, men ger ändå användbar vägledning. Då är frågan: är det så att boken inte når riktigt ända fram, inte vågar helt lösa upp gränsen mellan android och människa, eller är det den försöker säga att oavsett hur mycket vi fuskar med allt annat så måste empati vara äkta om andra känslor skall ha ett värde? ( )

Rick Deckardin tehtävänä on metsästää karanneita androideja, keinotekoisia ihmisiä. Niiden erottaminen oikeista ihmisistä on vaikeaa ja ne eivät halua joutua palkkionmetsästäjien tuhottaviksi.
Deckard on aikaisemmin tuhonnut androidit liikoja kyselemättä, mutta palkkionmetsästäjällekin voi tulla tunnonvaivoja...
Philip K. Dick oli eräs aikamme arvostetuimmista tieteiskirjailijoista. Hän sai Hugo-palkinnon v. 1983. Palkkionmetsästäjä on hänen tunnetuin romaaninsa, jonka pohjalta on tehty menestyselokuva Blade Runner.
http://hh-lukija.blogspot.fi/2014/10/philip-k-dick-palkkionmetsastaja-blade.html

Androidens drömmar, (senare utgiven som "Blade runner" namnet efter filmatiseringen) vars originaltitel är "Do androids dream of electric sheep?" är definitivt en Philip K Dick-roman. Den börjar på en radioaktiv jord där djurlivet förtvinat och "riktiga" husdjur är status att ha. Människan försöker sprida ut sig i solsystemet och har som slavhjälp på konstgjord väg framställda robotmänniskor, androider. Problemet är att dessa androider ibland får egna idéer och tror att de kan få leva som vanliga människor. Huvudpersonen i boken får ta hand om de problemen. Boken slutar i någon slags Dicksk (drog)hallucination som för mig är helt obegriplig. Men se: "Grodan rör på sig!".