Under hans livstid var en av Shakespeares största succéer Pericles, Prince of Tyre (alltså inte Perikles, styresman i Aten). Idag är det en av de mer obskyra pjäserna, främst på grund av att den bara bevarats i form av en rent usel quarto-utgåva, samt delvis i form av en prosatext utgiven av (den mycket trolige) medförfattaren George Wilkins, varur många rader vers kunnat återskapas.

Exakt hur långt medförfattarskapet sträcker sig är inte helt och hållet klarlagt, men av stilistiska skäl anser man att de första tio scenerna skrivits av Wilkins, och resterande tolv av Shakespeare; Wilkins har troligen även bidragit med konceptet för hela historien. Även om Wilkins inte har riktigt samma mästarhand, i synnerhet inte med vers, så innebär det inte att det är något större fel på pjäsen: den är lite episodisk, men annars är de främsta bristerna sådana som kommer från att quarto-utgåvan troligen baserats på vad som rapporterats av en av skådespelarna (och möjligen även censurerats).

I vilket fall, Perikles är en vandrande riddare, förvisso härskare i Tyros, men med ett behov av att hålla sig undan efter att i de första scenerna ha upptäckt att den betydligt mäktigare kung Antiokus har ett incestuöst förhållande med sin dotter. Perikles hamnar därför i Pentapolis, där han vinner kungens dotter Thaisas hand. På väg hem råkar de dock i storm, och Thaisa nedkommer med dottern Marina, och avlider skenbart. Hon läggs i en kista som kastas i sjön, men hittas och återväcks. Marina lämnas att fostras i Tarsus.

När hon är fjorton år ser dock den avundsjuka fostermodern hur hon ställer hennes egen dotter i skuggan, och försöker få henne mördad. Hon tillfångatas dock av pirater (man kan bara älska scenanvisningen»Enter pirates«; nästan lika bra som »Exit, chased by a bear«!), och säljs till ett horhus, där de dock snart vill bli av med henne då hon omvänder alla kunder så de hellre går till templen. Perikles blir galen när hennes död rapporteras, men sedan är det dags för de sena pjäsernas återföreningar och allmänna glädje.

Det är bra, det finns mycket potential i diverse scener, speciellt om man arbetar bort de påtvingade defekterna. Det kanske inte är en av Shakespeares allra främsta pjäser, kanske inte ens skulle ses som det om den bevarats ordentligt, men det är kapabelt, med en del vacker poesi och känsloladdade scener. ( )