Namnet "Vittula" är en förkortning av Vittulajänkkä, den lokala tornedalsfinska beteckningen på området i Pajala där huvudpersonen Matti växer upp. Den bokstavliga översättningen av namnet är "fittmyren".

Det tornedalska har en framskjuten position i boken, både i form av uttryck på meänkieli (eller tornedalsfinska, som språket genomgående kallas i boken) och humoristiska och smått ironiska skildringar av personer som är djupt rotade på orten, laestadianismens inflytande, kommunistiska åsikter, släktfejder, och lokal vidskepelse. Många av händelserna i boken speglar machomentalitet, hårt supande och alkoholism, vilket också skildras som grund till många personliga tragedier i området. Niemi spelar samtidigt på schablonbilder av Norrbotten och Tornedalen i övriga Sverige. En viktig del av handlingen är hur populärmusiken och rock'n'rollen anländer i pojkarnas liv och får en stor roll.

Var börjar man när man skall recensera en bok som man inser att man själv snarare är den sista än första att läsa? Jag skulle ju kunna berätta om hur Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula blandar realism med fantasteri, tragiska episoder med burlesk humor, och vanliga tonårsproblem med bälgande av hembränt, men det kommer troligen inte bli något nytt. Jag skulle kunna beskriva den tornedaliska blandkulturen, där man pratar meänkieli hemma och finska i skolan, inser att det som lärs ut i samma skola ofta bara är sant för de som bor i den närmast tropiska södra landsändan, har föräldrar som antingen är laestadianer eller kommunister (och agas frikostigt oberoende på vilket), och sugs med i den våg av populärmusik som kommer i form av Elvis eller Beatles, men det skulle knappast det heller vara något som inte sagts förut. Jag skulle kunna återberätta något av de mustigare styckena, som när fadern skall tala till sonen som en man till en annan, och istället för att tala blommor och bin så handlar det om vilka ens hemliga släktingar är och vilka man ligger i fejd med, men det har förmodligen redan framförts i någon annan recension.

Nej jag tror jag helt enkelt struntar i allt sånt och bara ger omdömet: bra, en aning ojämnt, inte lika hissnande som Svålhålet, men ändå en bok som man inte bör missa. ( )

En roman som chockar sörlänningar eftersom den visar att norrlänningar har humor och en mycket drastisk sådan. Ett bra exempel på Niemis förmåga att använda sig av folkliga skrönor. ( )