Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist är helt klart icke ämnade för barnaögon: i var och en av dem hotas med vapen, i de två senare delarna skjuts och förgiftas folk.

Minst olämplig är helt klart första delen. Vapen förekommer visserligen, men det enda som till slut träffas är ett bildäck. Det är dessutom en vansinnigt rolig historia, där huvudpersonen har läst alltför många detektivromaner (ehuru av god klass), och ser skurkar i var och varannan främling. Extra roligt för den vuxne läsaren är det att det tar så lång tid för honom att förstå att farbror Einar inte bara är skum i fantasin utan även i verkligheten. Fram till dess har han dock betett sig precis som han tror att en privatdetektiv skall bete sig, och spänningen tar efter hand över allt mer; när upplösningen sedan kommer är det inte mycket av humorn kvar. ( )