De första hundra sidorna var nästan en ren plåga: ta Hank Morgan, en äcklande typiskt självtillräcklig amerikan, placera honom i Monty Python-versionen av Camelot, och fyll sidorna med nämnde amerikans förakt för sin omgivning. Låt honom använda de medeltidas (inbillade) totala okunnighet om någonting alls för att bli ansedd som stor magiker, och sedan på något sätt få fram en helt underjordisk version av USA, med diverse fabriker som producerar sådana nödvändigheter som tidningar, kulsprutor, telefoner och dollarmynt.

Den moraliska indignationen inför kungar, statskyrkan (till råga på allt romersk-katolsk), och diverse moraliska lagar är egentligen kanske inte så konstig, men problemet är bara att målen nästan hela tiden är halmgubbar, eller i alla fall till största delen bestående av halm; när ett bevis för att människorna var idioter är att de tror att en solförmörkelse orsakades av magi så är det inte de medeltida människorna utan författaren som framstår som ignorant. Då har istället styckena om slaveri betydligt större resonans: Twains (och berättarens) upprördhet inför statskyrkor och monarki är djupt känd, men i grund och botten teoretisk, medan upprördheten inför slaveri är självupplevd, och betydligt bättre gestaltad. I slutändan framstår dock Hank Morgan som den stereotypiskt okunnige amerikanen som omöjligt kan tro sättet som andra människor gör saker på kan vara bra.

Historien är som nämndes ovan ganska dum, de flesta personer som uppträder är ganska dumma, den humor som finns är ganska dum (se Monty Python istället), och det budskap som finns bottnar inte hos i alla fall den här läsaren. Även om boken blev bättre en bit in, så kändes den mestadels som ett slöseri. ( )